Visst är det bra att vi upprätthåller en hög betalningsmoral. Men ska verkligen denna moral upprätthållas till vilket pris som helst?

I går presenterades en utredning om överskuldsättning som statsrådet Birgitta Ohlsson (FP) har initierat. När nu detta är gjort, undrar man varför ingen tidigare kommit på den briljanta idéen att tillsätta en äkta social ingenjör, Anna Hedborg, på ett helt nytt problemområde.

Problem med överskuldsättning har tidigare antingen hanterats som ett ekonomiskt makroproblem eller som ett juridiskt konsumentpolitiskt problem. Utredningen visar tydligt att frågan om skuldsättning behöver analyseras och attackeras på ett annat sätt.

Jag som fick följa utredningens arbete från ett närliggande rum i den oändligt långa utredarkorridoren i Garnisonen vet att Anna Hedborg och hennes sekreterare Sebastian de Toro har fått jobba hårt för att få ut individuella data om skuldsättningen i Sverige. Resultatet är dock oerhört spännande.

Diskussionen om Riksbankens agerande gör myndigheten extra intressant vid läsningen av rapporten. Under flera år har Riksbanken negligerat målet att hålla inflationen kring två procent. De anser nämligen att skuldsättningen ökat för snabbt och att en bostadsbubbla riskeras.

När man läser utredningen inser man vad kostnaderna för detta blir. Det är bara 2,5 procent av befolkningen som har mer än 1,8 miljoner kronor i skulder. Denna grupp har de högsta inkomsterna och den lägsta belåningsgraden på sina fastigheter. Riksbanken försöker hantera ett litet problem i Stockholms- och Göteborgs innerstäder och dess flådiga förorter genom att bestraffa alla svenska låntagare med högre ränta. Det är ett högt pris att betala för något som verkar vara ett helt begränsat, om ens något, problem.

Däremot visar det sig att andra problem verkligen finns. Förra året hade 370 000 skulder hos Kronofogden. Nästan 190 000 personer har i mer än tio år kontinuerligt haft skulder där. Dagens regler innebär att så fort dessa personer tjänar pengar kommer allt, utom ett existensminimum, gå till att betala tillbaka dem.

Regeringar har allt sedan 1990-talskrisen lagt ned stor möda på att fundera på marginaleffekterna. Det har införts en mängd åtgärder till syfte att se till att det alltid ska löna sig att arbeta – jobbskatteavdrag, förändringar i socialförsäkringar och bidrag, maxtaxa på dagis, försök att ändra i kommunernas försörjningsstöd. I denna utredning är det uppenbart att många inte alls kommer att påverkas av dessa reformer. De skuldsatta har inga möjligheter att tjäna en krona så länge inte skulderna är betalda.

Visst är det bra att vi upprätthåller en hög betalningsmoral. Men ska verkligen denna moral upprätthållas till vilket pris som helst? Det visar sig också att en mindre skuld som man inte klarar att betala, kan vara en väg in i en skuldfälla som kan vara nästan omöjlig att ta sig ur. Inget blir bättre av att studiemedelssystem, underhållsstöd och bostadsbidrag alltför ofta leder till att personer med svag ekonomi hamnar hos kronofogden.

Anna Hedborg har hittat en vit fläck på de sociala ingenjörernas karta. Frågan är om regeringen orkar sluta att främst moralisera kring problemet och i stället föreslå några rejäla insatser för att både förebygga och att se till att det lönar sig att försöka ta sig ur skuldsättningen.