Bild: stock.XCHNG

1945 låg Europa i ruiner. Det var "år noll" på vår kontinent. Konturerna av järnridån var redan tydliga. Skulle fler länder hamna bakom Sovjetunionens intressesfär? Europa var i praktiken delat. USAs utrikesminister George Marshall gav namn åt Marshallplanen. I dag har det gått sex decennier.

Planen stabiliserade demokratierna i Västeuropa och medverkade till den snabba återuppbyggnaden och ekonomiska återhämtningen på den krigshärjade kontinenten. USA slussade 12 miljarder dollar till Europa, en mycket stor summa på den tiden. Det mesta var rena bidrag, en mindre del lån.

Det fanns förvisso maktpolitiska skäl bakom Marshallplanen. Intresset ljuger aldrig. Men resultatet var övervägande positivt. Europa kunde bli demokratiskt och ett välfärdssamhälle byggas upp.

Marshallplanen är ett uttryck för det bästa i USAs 1900-talshistoria. 1930-talets socialreformatoriska New Deal-satsning lyfte USA ur arbetslöshet och depression. New Deal och Marshallplanen rymmer en vision om ett samhällsbygge med ett stort mått av oegennyttighet.

Kontrasten till det republikanska USA anno 2008 är talande. Landet sätter i dag sina egna nationella intressen i första rummet. Bushadministrationen har blockerat globala klimatöverenskommelser. USA bejakar i ord frihandel, men är i praktiken ofta protektionistiskt. USA dränerar FN på pengar och stödjer inte multilaterala överenskommelser. USAs biståndspolitik bedrivs knappast i Marshalls anda. Washington konsensus har blivit en tvångsmall för alla ekonomier. Kriget i Irak iscensattes trots att internationell uppbackning saknades. Konsekvenserna har varit förödande för USA, för världen, för världsekonomin och framförallt inneburit ökade konflikter och ett enormt lidande i Irak och Mellanöstern. Bokslutet över epoken Bush är helt enkelt katastrofalt.

Marshallplanen förknippar världen emellertid med ett annat och bättre USA. För några år sedan föreslog Blairkommissionen en Marshallplan för Afrika. Times har efterlyst en Marshallplan för Irak. I Huffington Post skrev Ali Eteraz om något liknande för hela den muslimska världen.

Förslagen illustrerar vår tids stora politiska behov av ett globalt ansvarstagande för utveckling och demokrati. Bushs neokonservativa och högerkristna "krig mot terrorn" är något helt annat; den nationella inskränkthetens självtillräcklighet.

I dagens värld kan och ska emellertid inte ett enda land axla detta utvecklingsansvar. EU bör tillsammans med andra arbeta för en annan och bättre världsordning i Marhallplanens anda. Så kan Europa vårda detta 60 års-jubileum. Inte bara i ord utan också i handling.