Billiga byggentreprenader inom infrastrukturprojekt leder inte till en besparing, utan blir faktiskt dyrare för staten än jobb med schysta villkor. Det visar en ny rapport.

I början av 2000-talet var byggbranschen i kris. Statliga utredningar hette sådant som »Skärpning, gubbar«och »Från byggsekt till byggsektor«. Några år in på 2000-talet fick Skanska, NCC och Peab böta flera hundra miljoner efter att de gått ihop i en illegal asfaltskartell. Det var orimligt dyrt för skattebetalarna att anlägga väg och gräva tunnlar.

Något måste göras, och staten valde internationalisering. Konkurrens från utländska anbudsgivare skulle få gubbarna i den svenska byggbranschen att skärpa sig. Trafikverket började aktivt leta efter utländska entreprenörer till stora trafikprojekt.

Nu, femton år senare, ser vi resultatet:

Det är fler internationella aktörer inom trafiksektorn.

Trafikverkets kostnader har sjunkit.

Det är plussidan. Men det finns en minussida också.

Ett minus är att de allt större entreprenörerna har slagit ut små- och medelstora företag från branschen. Stora entreprenörer ökae risken för korruption och karteller, enligt Riksrevisionen.

Framförallt: lönerna har sänkts.

I rapporten »Trafikupphandlingarnas kostnader« har arbetsmarknadsjournalisten Ingemar Dahlqvist och ekonomen Lars-Fredrik Andersson, docent vid Umeå universitet, synat Trafikverkets internationaliseringsstrategi på uppdrag av 6F och Arena Idé.

De har granskat upphandlingen av Södra länken, upphandlingarna av alla stora trafikprojekt mellan 2011 och 2016, och Förbifart Stockholm. De har analyserat upphandlingsunderlag, mängdförteckningar och så kallade ÄTA-prislistor. De har intervjuat bygg- och anläggningsarbetare och pratat med upphandlingsexperter.

Rapporten är skrämmande läsning.

Lägre löner och fler företag som skattar utomlands har sänkt skatteintäkterna så mycket att staten förlorar mer än de tjänar på de billigare entreprenaderna.

I mars 2001 tjänade armerarna som arbetade i Södra länkens tunnlar 132,35 kronor per timme. Det motsvarar 200 kr i dagens penningvärde. När ett 20-tal anställda på Skanska börjar bygga på Förbifart Stockholm 15 år senare, sommaren 2016, får de 169 kronor i timmen. En lönesänkning med 15 procent.

Sänkta löner får en rad konsekvenser. Det drabbar livsvillkoren för många tusen arbetare i Sverige och deras familjer. Det är allvarligt för en bransch som redan idag har svårt att rekrytera folk. Och för Sverige, som planerar för stora satsningar på infrastrukturen de närmaste åren.

Lägre löner leder också till lägre skatteintäkter. Faktum är att lägre löner och fler företag som skattar utomlands har sänkt skatteintäkterna så mycket att staten förlorar mer än de tjänar på de billigare entreprenaderna. En gång till: svenska skattebetalare har förlorat mer än vi tjänat. Det är obegripligt att inte staten ändrar strategi.

Men det är inte det enda problemet. Besattheten av att upphandla till lägsta pris, till vilket pris som helst, har lett till att allt färre av dem som jobbar inom bygg- och anläggningsbranschen i Sverige är fackligt anslutna, och allt färre täcks av kollektivavtal.

Ardalan Shekarabi har gjort storverk sedan han blev minister. Numera ställer staten sociala krav vid offentlig upphandling och sedan 1 januari 2015 gäller huvudentreprenörsansvar. Nu måste innehållet i kraven skärpas.

Idag ställer Trafikverket inte krav på kollektivavtal. Istället nöjer de sig med minimilönerna enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Eftersom den fackliga närvaron är så låg anlitar Trafikverket revisorer för att kolla att minimikraven följs.

Statligt satta minimilöner som kontrolleras av jurister.

Det är inte den svenska modellen. Det är en mardröm för den svenska modellen.