Pensionsgruppen har lyckats presentera ett förslag som delvis överbrygger klassklyftorna i pensionssystemet. Men ännu är det ingen seger att tala om. Nästa utmaning blir att utjämna skillnaderna mellan de med otrygga och trygga arbetsvillkor.

Pensioner är en starkt ideologiskt laddad fråga. För inte så längesedan innebar ålderdomen för många ett liv i misär och fattigdom. ATP-striden på 1950-talet som Socialdemokraterna vann (under stor dramatik) satte länge scenen för den politiska dagordningen, också i vidare mening.

Pensioner är också till sin karaktär långsiktiga. Den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen 1994 övergav ATP-principen om att pensionen skulle baseras på de bäst betalda åren i arbetslivet. Skälet var att kostnaderna hade dragit och skulle dra iväg. Konsekvenserna blev lägre grundpensioner. Som vissa grupper har kompenserats för genom kollektiva och privata lösningar.

En tårtbit av pensionsbetalningarna fördes över till PPM-systemet där vi själva skulle välja fonder. 1994 var det nog ingen som kunde förutse framväxten och expansionen av exempelvis deltidsjobb och mer osäkra jobb. Skillnaderna mellan olika löntagargruppers pensioner har därigenom av olika skäl ökat över tid.

Grupper med en stark ställning på arbetsmarknaden har kunnat kompensera för de låga grundpensionerna.

Omläggningen av pensionssystemet 1994 präglades av en stark tilltro till marknadslösningar och valfrihet. Men föreställningen att individuella val på en oreglerad marknad leder till ett »rationellt resultat« är förstås en ideologisk illusion. Det står också klart att PPM-systemet har gynnat finansiella aktörer snarare än pensionärerna. För att inte tala om de rena rama svindlerier som avslöjats. (Försäkringsbolaget Allra borde för övrigt döpas om till »förskingringsbolaget« Allra.)

Därför är det förstås en välgärning att systemet nu stramas upp och antalet aktörer begränsas.

Mer kontroversiell är förstås den successiva höjningen av den nedre gränsen för att ta ut pension, från 61 år till 64 år. Och att anställda ska ha rätt att jobba kvar till 69 år (vilket arbetsgivarna ogillar). I grunden är det förstås rimligt att vi jobbar längre när levnadsåldern ökar.

Arbetet har ett egenvärde i våra liv. Det är också klokt att öka antalet arbetstimmar, men kanske sprida ut dem mer över livet. Vi behöver ökade skatteintäkter för att kunna klara välfärdsåtagandena i framtiden, inte minst eftersom vi blir just äldre.

Men många kan och kommer inte att kunna jobba så länge. Vilket inte minst gäller många LO-yrken som har fysiskt och psykiskt ansträngande jobb. Dessa klassklyftor fortplantar sig därigenom in i pensionslivet. Därför krävs politiska beslut som motverkar orättvisor även i pensionssystemet.

Det är för tidigt att dela ut medaljer till politikerna i pensionsgruppen.

Pensionsgruppen föreslår nu att den tid som löntagare som är sjukskrivna och arbetslösa före pension ska vara fullt pensionsgrundande. Det är  ett litet men viktigt steg i rätt riktning.

I grunden är grundpensionen i dag för låg. Det behövs större pensionsavsättningar för att kunna upprätthålla rimliga pensioner. Även här talas nu om en successiv ökning av inbetalningarna vilket kan innebära att grundpensionerna höjs på sikt. Men det borde göras tidigare och i större omfattning.

Grupper med en stark ställning på arbetsmarknaden har kunnat kompensera för de låga grundpensionerna. Dels innehåller kollektivavtalen automatiska avsättningar till tjänstepension. Till detta kommer olika privata pensionslösningar, vilka tecknas av personer med högre inkomster. Högre grundpension kompenserar framöver åtminstone för en del för dessa sprickor i systemet.

Så pensionsöverenskommelsen är ett litet, om än otillräckligt, steg i rätt riktning. Det kommer att krävas mer.

Vi behöver också se till att minska klyftan mellan de som har fasta jobb, och de som jobbar deltid eller har atypiska anställningsvillkor. Till det kommer att jobb som inte täcks av kollektivavtal i praktiken är hänvisade till en mycket låg grundpension.

Arbetslivets villkor och fördelningen av den sammanlagda arbetstiden är framtidens stora fördelningsfråga. Gärna en pensionsöverenskommelse. Men det är för tidigt att dela ut medaljer till politikerna i pensionsgruppen.