Det hat som nu exploderar på internet är det klassiska högerhatet, med ett starkt tillskott av folklig rasism.

30-årsdagen av mordet på Olof Palme har åter påmint oss om hatet mot honom.

Även om detta hat var speciellt, var han inte ensam bland socialdemokratiska ledare att möta högborgerligt ursinne.

När Hjalmar Branting skulle gå ut att äta en matbit när han tillsammans med liberalerna var på väg att få igenom allmän rösträtt, mötte han på krogen okvädingsord och några av de fina herrarna spottade honom i ansiktet. Officerare hyrde busar för att överfalla Per Albin Hansson och ge honom stryk. Ingvar Carlsson möttes av en orkan av burop från finfolket när han skulle vara prisutdelare i Kungliga Tennishallen.

Det svenska överklasshatet mot arbetarrörelsens företrädare är ett permanent tillstånd. Den primitiva naturen på detta hat gör att man skulle kunna kalla det för det vita hatet, efter finska inbördeskrigets uppdelning i vita och röda.

På de fina middagarna kunde det vara genant att säga att man fortfarande var emot den allmänna rösträtten. Så det vita hatet cirklar kring fantasier om personerna. Generalsfruarna berättade om att Palme var narkoman, läkare försäkrade att de visste att han fick elchocker på Beckomberga, fast han bara hälsade på sin gamla mamma där, och bland marinofficerare och säkerhetspoliser talades det mycket om Palme som en möjlig landsförrädare.

En teori som ofta hörs  är att Palme fick hatet att växa genom sin intellektuella arrogans. Men Mona Sahlin är inte ett dugg arrogant, men har mötts av hat och dödshot bitvis i klass med dem Palme fick vara med om.

En annan teori är att Palmes regeringstid innehöll en knivskarp berättelse om jämlikhet och internationell solidaritet, som upplevdes som ett hot av överklassen.

Men hur ska man då förklara att dagens socialdemokrati, som är vilsen politiskt, har lämnar fördelningspolitiken bakom sig och som saknar karismatiska ledare, möts av liknande fantasier och lögner, fast nu på nätet?

Högerpolitiker under Palme-eran klagade ofta över den misstro som Palme visade dem. Men en hel del av denna misstro förtjänade de, till exempel genom att länge stödja icke-demokratiska regimer i Portugal, Spanien och Sydafrika, i stället för att öppna sig för den demokratisering som skedde. För att inte glömma alla fantasier som de medverkade till att sprida om sovjetiska ubåtar som oftast var uttrar.

Ska man 30 år efteråt försöka skildra den här epoken utan ha ett kritiskt perspektiv på allt tokigt högern sa och stod för, haltar berättelsen, som i Göran Ellungs dokumentär i TV 4.

Palme-hatet speglade sin tid, med en hård polarisering vänster-höger och en stark känsla i båda lägren att stora samhällsförändringar var möjliga. I dag har utvecklingsoptimismen ersatts av en kollektiv utmattningsdepression. Det fantiseras om en systemkollaps, vilket uppmuntrar en utbredd rädsla och desperation.

Det hat som nu exploderar på internet kan fortfarande kallas för ett vitt hat, eftersom det klassiska högerhatet nu fått ett starkt tillskott av folklig rasism. Nu är också det latenta politiska våldet mer uttalat. Då kunde högern kasta pil på karikatyrer av Palmes ansikte. Nu är mordhot på nätet vardagsmat.

30 år efter Palmes död borde vi kunna inse att våldet är nästa steg, eftersom på ord följer handling. Är det någon som tror att skolmördaren i Trollhättan inte hämtat inspiration i yttersta högerns skräckbilder på nätet om det nödvändiga kriget mot det främmande?

Ett bra sätt att hedra Olof Palmes minne är därför en juridisk kraftsamling mot mordhoten på nätet. Varför inte en folklig kampanj för att pressa nätoperatörerna att ta bort de mest våldsamma inslagen?