almedalen17 Nästa år röstar jag för skademinimering. Jag efterlyser därför dig – offensiva och jämlikhetssträvande parti – som kan måla en framtidsbild av hur vårt samhälle ser ut och ger oss en karta över hur vi tar oss dit.

Det är 14 månader kvar till riksdagsvalet. Snart är det dags för dig att bestämma vilket parti som ska få din röst.

Om det partipolitiska landskapet fortsätter att se ut som det gör idag kommer jag för egen del att använda mig av uteslutningsmetoden – vilket parti gör minst skada?

Föreställ dig ett scenario där det är tvärtom. Där du röstar av hjärtats lust på ett offensivt parti som inte bara väcker dina känslor till liv utan även kan förklara hur de kommer att leda oss in i framtiden.

Utmaningarna hopar sig för de politiska partier som vill överleva det närmaste århundradet. Högst på kravlistan står att ett modernt, politiskt parti måste inge framtidshopp – rationellt såväl som känslomässigt.

Därefter följer kravet på inkludering. I ett land som Sverige där allt fler kulturer och traditioner existerar sida vid sida måste framtidshoppet och storyn om vart vi är på väg inkludera de allra flesta medborgarna.

Slutligen behövs en avsändare av kött och blod. Politiska ledare som vi kan lita på och vill följa. Där är vi inte idag.

1947 föds O.J. Simpson  i ett arbetarklassområde i norra Kalifornien. Han har stor talang för amerikansk fotboll och blir på nolltid hela nationens älskling.

Ganska snart efter Simpsons genombrott visar det sig att han har allvarliga problem. Han är svartsjuk, lynnig och våldsam. När det dessutom uppdagar sig att hans exfru och en bekant till henne har blivit brutalt mördade råder det för de flesta inga tvivel om att det är Simpson som ligger bakom dådet.

När Simpsons rättegång startar är en majoritet av jurymedlemmarna svarta amerikaner, precis som O.J.. De väljer att fria honom. Senare berättar flera av jurymedlemmarna att de förstod att han var skyldig men att åratal av fattigdom och förtryck framkallat en vilja att slå tillbaka mot det vita etablissemanget

Så trötta och förbannade att rim och reson inte längre spelar någon roll. Galet och förståeligt på samma gång.

Så trötta och förbannade att rim och reson inte längre spelar någon roll. Galet och förståeligt på samma gång.

1988 bildas Sverigedemokraterna, bland annat ur rörelsen Bevara Sverige Svenskt. Deras företrädare bränner böcker av judiska författare, inspirerar våldsverkare som Breivik, startar anonyma hat- och trakasserisajter och beväpnar sig med järnrör. Inget av det här sker i det fördolda.

Gellert Tamas skildrar ingående och förtjänstfullt partiets historia i sin bok Det svenska hatet. Trots att partiets förtroendevalda beter sig på sätt som vanligtvis inte accepteras ger människor sin röst till dem.

Förra veckan kunde vi dessutom läsa att Sverigedemokraterna blivit största parti bland arbetarklassväljare . Troligtvis grundar sig uppsvinget – för de allra flesta – i upplevelsen av att vara förbisedd snarare än i sympatier för den rasistiska ideologin.

Så trötta och förbannade att rim och reson inte längre spelar någon roll. Galet och förståeligt på samma gång.

Situationerna ovan lär oss att framtidshopp är en nödvändig ingrediens i den politiska mixen – inkludering likaså, i alla fall om vi vill komma ifrån att bara använda oss av uteslutningsmetoden när vi röstar.

Om vi inte tror att det kommer att bli bättre framöver och att vi själva inkluderas bland dem som har en ljusare framtid, då finns det ingen anledning att lämna skyttegraven, trollskogen eller hämndbegäret bakom sig.

Jag efterlyser därför dig – offensiva och jämlikhetssträvande parti – som kan ta sikte på år 2040, måla en bild av hur vårt samhälle ser ut då och en karta över hur vi tar oss dit. Berätta var vår inkomst ska komma från, hur välståndet ska fördelas och hur vi ska ha råd att bo och njuta av livet.

Och just det – berätta också för oss hur vi ska leva sida vid sida fastän vi tror, tycker eller ser olika ut.

Ett parti med en framtidsvision – inte är väl det för mycket begärt?