Johan Alfonsson, doktorand i arbetsvetenskap
Johan Alfonsson, doktorand i arbetsvetenskap

Arbetskritiken som framställer lönearbetet som meningslöst får allt större utrymme i debatten. Men en sådan kritik bidrar inte till att ta itu med det verkliga problemet, skriver Johan Alfonsson, doktorand i arbetsvetenskap.

Det är få politiska idéer som det råder större konsensus om i riksdagen än arbetslinjen. Arbetslinjen kan gestaltas på många olika sätt, i allt från strävan efter full sysselsättning, förlängd pensionsålder, till att arbetet ses som en mirakelkur mot sociala problem och utanförskap. Den gemensamma nämnaren är att arbetet fungerar som en lösning på en rad samhällsproblem.

Som en motpol mot arbetslinjen har en samtida debatt om arbetskritik fått ett allt större utrymme, något som blev tydligt då Roland Paulsen fick diskutera ämnet i en hel timme i SVT:s program »idévärlden« den 15/1.

Vårt samhälle framställs av arbetskritiken som drivet av en tillsynes irrationell arbetsideologi. Arbetet ses som en absurditet, där vi, likt kung Sisyfos, varje dag tvingas utföra ett arbete utan vare sig mening eller slut, enbart för att tröstlöst börja om nästa dag utan möjligheten att någonsin bli färdiga med oket.

Den samtida arbetskritiska debatten tar ofta fasta på detta. Arbetet ses som ett görande som ska undvikas.

Skillnaderna mellan arbetslinjen och arbetskritiken är uppenbar. I den förra är arbetet en dygd, i den senare är arbetet i det närmaste irrationellt. Även om det arbetskritiska perspektivet vänder på tågordningen och menar att vi bör ha fritiden som våra livs lokomotiv snarare än arbetet, så återfinns viktiga likheter mellan perspektiven. Arbete och fritid framställs i båda perspektiven som ett motsatspar, som likt vatten och olja aldrig kan mötas. Där det finns arbete finns ingen fritid. Men stämmer detta?

Vad som ansetts vara arbete har förändrats genom historien. Vissa typer av aktiviteter som i vår tid ses som arbete har i andra kontexter setts som uttryck för frihet. I antikens Grekland delades arbetet upp i en del som ansågs som cirkulärt och livsnödvändigt och aktiviteter som var till för bildning och politik. Den cirkulära aktiviteten sågs som ofri och djurisk, den andra som uttryck för frihet och mänsklighet. Eftersom det nödvändiga arbetet är just nödvändigt så behövdes det dock utföras av någon. Lösningen var att förvisa detta arbete till slavarna.

I vår tid är slaveriet avskaffat och vi skapar både livsnödvändiga och fullkomligt onödiga produkter och tjänster via lönearbete. När vi går till vårt arbete gör vi det till syvende och sist för att få en lön vilket gör att vi inte enkelt kan lämna arbetet. Vi är beroende av vårt lönearbete för vår överlevnad, vilket kan få konsekvenser som för arbetskritiken framstår som absurda: att människor försvarar rätten till arbete. Ett historiskt välkänt exempel på detta är ludditerna som i England under det tidiga 1800-talet slog sönder maskinerna som tog deras jobb och därmed försörjningsmöjligheter.

I lönearbetets tidevarv delas tiden upp i en del som vi inte kontrollerar själva då vi säljer vår arbetskraft och en som vi har större kontroll över, vår fritid. Skillnaden mellan arbetstid och fritid är inte arbetet, det är ofriheten. Under min fritid kan jag snickra, måla, läsa eller till och med välja att göra samma aktiviteter som jag gör på min arbetstid, det är inte aktiviteten som är den centrala skillnaden mellan fritiden och arbetstiden. Skillnaden är att man under arbetstiden måste utföra en viss aktivitet, inte för aktivitetens egen skull utan för att få en lön, för att få denna tvingas man gå med på att ge upp kontrollen över en viss tid av sitt liv.

Men lika lite som det var maskinerna som orsakade försörjningsförlusten då, är det arbetet som utgör hotet mot friheten idag

Men ludditerna hade fel. Det var inte maskinerna som tog deras försörjningsmöjligheter, det var en konsekvens av att samhället var organiserat utefter premissen att förmågan att sälja sin arbetskraft avgör om man får en försörjning eller inte. Antikens slavar förlorade inte sin frihet på grund av det nödvändiga arbetet i sig, utan på grund av att de levde i ett slavsamhälle.

Arbetskritiken framstår som vår tids ludditer, men istället för maskiner angrips arbetet eller arbetsideologin. Men lika lite som det var maskinerna som var den bakomliggande orsaken till försörjningsförlusten då, är det arbetet som utgör hotet mot friheten idag.

Det är organiseringen av arbetet som bidrar till förlusten av frihet och fritid.

Om man vill komma någonstans med arbetskritiken är ett första steg således att kritisera den organisering av arbetet som gör det till ofritt lönearbete, snarare än att sträva efter att undfly arbete som sådant.

Arbete behöver inte vara en ofri och utmärglande aktivitet som hindrar oss. Tvärtom, arbetet kan verka frigörande.

Men om arbetet överges och ses som en för alltid ofri aktivitet kommer den naturligtvis förbli så, och i bästa fall får vi då en arbetsvecka där vår fritid är något längre än idag men där ofriheten i arbetet består.

Johan Alfonsson Doktorand vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet