Att råda bot på diskrimineringen i lågkvalificerade yrken är ett uppdrag för Mikael Damberg – inte att trolla fram enkla jobb.

Det är synd om Mikael Damberg.

Närings- och innovationsministern brinner för Sverige som forsknings- och innovationsland. Han lyser när han pratar om de svenska spetsföretagen som konkurrerar på världsmarknaden med ny, smart teknologi och innovativa lösningar.

I budgetpropositionen för 2017 har Damberg lyckats förhandla sig till en »kraftsamling för innovation«, 845 miljoner kronor. Ingen liten summa även om den sprids ut fram till 2020.

En kan gissa att det var den här satsningen som ministern hade velat prata om när han intervjuades i SVT Agenda i söndags.

I stället fick han prata om själva antitesen till de kunskapsintensiva innovationsjobben: så kallade enkla jobb. Damberg har nämligen fått den otacksamma uppgiften att desarmera oppositionens besatthet vid att integrationsutmaningen ska lösas med enkla jobb.

Mikael Damberg är en skicklig politiker, och han är lojal med sitt uppdrag. Men han lyckas inte få den trovärdighet och kompetens han utstrålar när han pratar om kunskapsintensiva företag inom life science-branschen att spilla över på sitt uppdrag att ordna fram enkla jobb.

Kanske för att närings- och innovationsministern alltför ofta befinner sig på oppositionens planhalva, där utgångspunkten är att Sverige borde skapa fler jobb med lågt kunskapsinnehåll. Comeback för hisspojkar och toalettvakter. En socialdemokratisk strategi är att i stället fokusera att på att tillgängliggöra de enkla jobb som redan finns.

I dag är alltför många sådana arbetstillfällen upptagna av personer som är överkvalificerade. Både infödda och inflyttade måste få större möjlighet att röra sig uppåt på arbetsmarknaden. Det är, som Agneta Berge påpekat, främst brist på mellansvåra jobb.

Den ökande otryggheten på arbetsmarknaden hämmar rörligheten, liksom det faktum att Arbetsförmedlingen inte fått befria sig från alliansregeringens ensidiga fokus på de som befinner sig »längst bort från arbetsmarknaden«.

Ett annat hinder, som inte nämndes med ett ord i intervjun i Agenda, är diskrimineringen. P1 Kalibers granskning av diskrimineringen vid lägenhetsuthyrning på Airbnb påminde om hur omfattande den är.

Och diskrimineringen är minst lika brutal på arbetsmarknaden. En person med ett svenskklingande namn har över 50 procent större chans att bli kallad på intervju än en person vars namn signalerar ursprung i Mellanöstern eller Nordafrika. Diskrimineringen är som störst i lågkvalificerade yrken, alltså de yrken som för många nyanlända är första steget in på arbetsmarknaden. Här krävs konkret politik. Varför inte en innovation som anonymiserade ansökningar till alla jobb som utannonseras i Platsbanken? Offentliga arbetsgivare kan gå före.

I dag lämnas nyanlända ensamma att utmana arbetsgivarnas diskriminerande fördomar. Dessutom måste de ofta konkurrera om jobben med personer som har mer kompetens än arbetsuppgifterna kräver. Att göra något åt de orättvisorna borde kunna få Mikael Damberg att glöda.