Det brukar heta att med makt följer ansvar. Allt pekar på att detta inte gäller affärslivet.

Går det att utkräva ansvar för de pensionssparare som skörtats upp på miljoner i fondbolaget Allra?

»Allras granskning kan leda till att chefer får gå«, förkunnade en rubrik i Svenska Dagbladet i tisdags. Fan tro´t. Det gick bara några timmar, för sedan fick vi reda på att den utsedda granskaren, en duktig revisor, fått nobben av Allras ägare.

En professor på Handelshögskolan menade att företaget i stället borde brottsutredas. Utmärkt, men var finns polis och åklagare med kompetens att genomskåda den finansiella världens alla tricks och finter?

Försöket att fälla ledningen i HQ Bank för felaktig redovisning misslyckades. Man kan befara att en liknande rättegång som avslutades häromdagen mot det konkursade bilföretagets Saabs ledning kan sluta på samma sätt.

Det brukar heta att med makt följer ansvar. Allt pekar på att detta inte gäller affärslivet.

Inte en enda bankman åtalades för de underlåtenheter och felbedömningar som direkt orsakade finanskrisen 2008, den största sedan 30-talet. Det uteblivna ansvarsutkrävandet åtföljdes i USA av uttalanden att den lagbok som ska gälla för alla, inte omfattar just denna del av »den kreativa klassen«. Är det någon som fortfarande undrar varför Donald Trump vann presidentvalet?

Man har känslan av att statsråden sagt till direktörerna: gör vad tusan ni vill, bara vi få en stadig avkastning till statskassan.

I det skymningsläge som råder i dag, kan man också fråga sig varför Ebba Lindsö och Thomas Bodström satt sig i styrelsen för Allra. Antagligen för att kändisar och expolitiker mot rundhänta arvoden kan bidra till att öka trovärdigheten inför Allras planerade börsnotering. Men om de således gått i godo för företaget, varför tar de inte ansvar när det blåser, utan lämnar styrelsen hals över huvudet? Samma sak här, ansvarsflykt.

Oviljan att ta ansvar präglar också olika regeringars sätt att hanterade de statliga företagen. Man har känslan av att statsråden sagt till direktörerna: gör vad tusan ni vill, bara vi få en stadig avkastning till statskassan.

Följaktligen solar sig den dåvarande näringsministern Maud Olofsson i glansen när Vattenfall köper Nuon och när danska och svenska posten tillsammans bildar Post Nord.

Men när Nuons förluster nästan knäcker Vattenvall, vägrar Olofsson komma till riksdagens konstitutionsutskott. Och nyligen framgick det att hon nekade Riksrevisionen att granska Post Nord-affärens obalanser mellan danska och svenska sidan, precis det som gör att företaget i dag begär tre extra miljarder för att hålla sig flytande.

De folkvalda sviker sin uppgift att sätta upp tydliga gränser. Om de felande affärsgudarna inte döms i domstol utan kan lämna med feta fallskärmar eller politikerna godkänner det som alla kan se är tokstolleaffärer, men inte tar ansvar för dem, underblåser man bara talet om att eliterna gaddat sig samman. Demokratins trovärdighet kräver därför ett bättre ansvarsutkrävande än i dag.