Det är långt ifrån säkert vilken väg alliansen tar i integrationsfrågorna och vem som går vinnande ur striden. 

Att Göran Hägglund väljer att avgå efter elva år som partiledare för Kristdemokraterna är inte oväntat. Han är den sista kvar från ursprungsfyrklövern i alliansen och har sedan valresultatet med rekordlåga siffror verkat politiskt trött.

Med sitt karakteristiska sinne för humor kallade han till presskonferens utan att nämna vad den skulle handla om, bara för att själv några minuter innan träffen med medierna twittra ut sin egen avgång. Liksom Fredrik Reinfeldt styrde han själv när och hur sortin skulle ske. Det är en metod som även Jan Björklund borde fundera på.

Göran Hägglund har varit en samlande kraft i partiet och lyckats hålla ihop de värdekonservativa väljarna med de mer sekulära. Det är en styrka som inte ska underskattas.

Nu är dock splittring inom både partiet och alliansen att vänta i frågor som rör migration och integration. KDU:s ordförande Sara Skyttedal drar iväg långt till höger och det knappt rumsrena på Expressen Debatt med närmast sverigedemokratisk retorik. Hon vill att svenska medborgare som tillhör eller bildar opinion för islamismen ska sättas i fängelse, utvisas eller få sitt svenska medborgarskap indraget.

Men även Göran Hägglund själv har under sin sista månad som partiledare öppnat upp för en hårdare partilinje. KD:s positionering med hårdare tag mot flyktingar och en åtstramad integrationspolitik som deklarerades i december i fjol, förstärktes under 2015 med kritik mot regeringen som anklagas för flathet och otydlighet.

I Ekots lördagsintervju den 17 januari i år säger Göran Hägglund att budskapet som KD:s förslag handlar om är att möta väljarnas oro för integrationsfrågorna. Samma oro som Sverigedemokraterna brukar referera till.

Men KD, som är minst både i alliansen och i riksdagen, är inte ensamma om att vilja strama åt flykting- och integrationspolitiken. Riksdagens näst minsta parti Folkpartiet har föreslagit hårdare tag med språktester, försörjningskrav och tillfälliga uppehållstillstånd. Centerpartiet däremot, som tagit över den liberala manteln, står för en mer öppen och inkluderande linje.

Moderaterna har tillsatt en arbetsgrupp för integrationsfrågorna och ligger än så länge lågt offentligt, men en gissning är att riktningen kommer följa mer i Centerns fotspår än i KD:s och FP:s.

De två största partierna inom alliansen har två ideologiskt drivna kvinnor som partiledare. De minsta har en ideologiskt vilsen och starkt kritiserad Jan Björklund och tills i går en oinspirerad Göran Hägglund.

Spekulationerna kring vem som blir Hägglunds efterträdare är många. Vem det än blir kommer det vara ett ödesval för partiet. Att fler kvinnor än män nämns i gissningarna är intressant för hela alliansen.

Centerns Annie Lööf har sedan valrörelsen visat stor politisk kampvilja, vilket har gett utslag i opinionssiffrorna. Moderaternas Anna Kinberg Batra hejas redan fram av sina anhängare som Sveriges första kvinnliga statsminister. För Folkpartiet skulle Birgitta Ohlsson kunna bli den hävstång som partiet behöver, när Jan Björklund väl avgår.

Kristdemokraterna har sedan 1964 haft tre manliga partiledare. Det är med andra ord rätt läge att välja en kvinna nu. Kanske till och med nödvändigt för att KD såväl som alliansen ska överleva valet 2018.

Oavsett hur den nya fyrklövern kommer se ut blir den stora frågan hur de ska hantera det begynnande inbördeskriget om integrationsfrågan. Det är långt ifrån säkert vilken väg alliansen tar och vem som går vinnande ur striden.