”Smoking wet” är det nya, säger Paul. Vi sitter i vårsolen på en uteservering i Philadelphia. Han är lärare i en av stadens tuffaste skolor, undervisar i klasser med endast färgade elever som nu har påsklov. Såväl elever som föräldrar har kommit på att cigaretter doppade i formalin, som används för att balsamera lik, får dig att snabbt domna bort i en stark dimma. Lika billigt som effektivt.
”Och jag är så trött på basket”, fortsätter han. En kvinnlig elev, begåvad men med missbrukande föräldrar, fattigdom och försörjningsansvar för småsyskon som följeslagare i livet, var på väg att hoppa av skolan. Om inte Paul, hennes favoritlärare, lovade att bli coach för tjejernas basketlag.
”Hon tar examen i vår och vi har faktiskt vunnit två matcher”.
En resa till USA bjuder alltid på dubbla upplevelser. Det som är en vogue, vackert och välkomnade existerar parallellt med det ojämlika, otidsenliga och ovärdiga.
”Vi avskaffade skatten för rika men har ett sätt att straffbeskatta de fattiga” säger Jim. Vi står i lobbyn på ett jättelikt kasino i Atlantic City och ser ut över ändlösa rader med enarmade banditer och spelbord. Nyss gick vi i den ljumma vårkvällen längs Atlanten, nu bevittnar vi fattigdomens desperation när drömmen vägrar slå in. Det vackra och ovärdiga.
Bruce Springsteen behöver inte säga något från scenen på Verizon Center i Washington DC. Introt till låten ”American skin (41 shots)” börjar rulla och en ocean av människor tänker på Trayvor Martin som nyligen sköts ihjäl i Florida. Springsteen sjunger textraden ”it ain’t no secret my friend, you can get killed just for living in your American skin”. Huvuden i den mänskliga oceanen nickar.
USA:s president har konstaterat att om han hade en son skulle han se ut som Trayvor Martin. Senast år 2050 kommer en majoritet av USA:s befolkning att vara ”icke-vit”. Men den historiskt så djupt rotade rasismen lever kvar och finns överallt.
Konserten är tung och mörk, slipsarna på Wall Street får smaka på ilskan. ”If I had me a gun, I’d find the bastards and shoot ’em on sight” sjunger Springsteen i ”Jack of all trades” från den senaste, urstarka skivan. Jubel utbryter.
Några kvarter bort, i USA:s senat, ligger nu ett lagförslag som medför att mångmiljonären Warren Buffet skulle få betala mer skatt än sin sekreterare. I dag är förhållandet det omvända.
Av sentimentala skäl avslutas USA-resans sista kväll på The Raven – en av de barer vi hade råd med under studietiden. Med de bästa vännerna analyseras läget i presidentvalet. Vi jämför med 2004, då George W. Bush ställdes mot John Kerry.
Återigen får den sittande presidenten (Bush då, Obama nu) en motkandidat som inte är älskad av det egna partiet (Kerry då, Romney nu) – som dessutom hade en ideologisk utmanare i det egna primärvalet (Howard Dean då, Rick Santorum nu). Även om de egna leden sluts så fort den sittande presidenten nämns (Bush då, Obama nu) gissar vi att Romney är för impopulär för att kunna besegra en sittande president. Han lär gå Kerrys öde till mötes.
USA:s nya demografi, utvecklingen bland kvinnliga väljare samt den politiska kartan talar till Obamas fördel. Obama vann nio delstater som Kerry förlorade 2004 och har säkerhetsmarginal. Det smutsiga primärvalet har försämrat väljarnas bild av Romney och Obama har ett övertag vad gäller insamlingen av pengar och organisation på marken.
Men väljarnas bild av hur Obama sköter sitt jobb är ännu kluven, i synnerhet vad gäller landets ekonomi vars återhämtning hackar. Högsta Domstolens beslut om ”Obamacare” i juni är en annan osäkerhetsfaktor, liksom utvecklingen i Iran och Syrien.
En runda till ska beställas, Jim varnar för hur super-PAC:s kan komma att användas för att förvägra minoriteter att rösta. Diskussionen övergår till att handla om hur Obamas första mandatperiod kan sammanfattas på en dekal som kan sättas i bakrutan på en bil.
”Bin Laden är död, bilfabrikerna lever, frågor på det” koras snabbt till vinnare. Men räcker det för en desillusionerad väljarkår i ett land där ”freedom’s a dirty shirt”, som nyckelraden på Springsteens nya skiva lyder?
En formulering som skulle kunna handla om tjej som gillar basket i en skola i Philadelphia.
facebook: 39 twitter: 7 
En lysande analys av USA. Bäst i Sverige på det är Eric!
Tack för de vänliga orden Björn! Jag har lyckligtvis fått ett stipendium så att jag kan åka till Demokraternas konvent i Charlotte i september så det kommer fler rapporter från valet på Dagens Arena.
Hej Erik!
Jag är låååångtids aktivist som bodde i Charlotte under 12 år (innan jag flyttade till Sverige). Kontakta mig direkt och jag kan tipsa dig om människor du verkligen borde prata med där!!!
Erin Winslow
arkiv2001[at]gmail.com
Hej!
Jag kontaktar dig Erin!
Eric
Skickade denna kommentar för en kvart sedan, men den har inte dykt upp. Jag skickar den igen. Om den kommer två ggr vet ni varför.
Det ska bli intressant att följa dina rapporter från Demokraternas konvent. Här kommer min kommentar på din artikel:
”En resa till USA bjuder alltid på dubbla upplevelser. Det som är en vogue, vackert och välkomnade existerar parallellt med det ojämlika, otidsenliga och ovärdiga. ”
Instämmer i den känsla som du ger uttryck för i artikeln. USA är för mig de stora kontrasternas land. Ändå sedan jag arbetade på Camp i New Hampshire på tidigt 1980-tal har jag burit med en starkt dubbel känsla för USA.
Jag har träffat fantastiskt vänliga och kärleksfulla personer runt om i USA. Jag har upplevt de fantastiska landskapsbilderna i New Hampshire, Maine, Minnesota över klippiga bergen till Kalifornien. Jag har fångats av det pulserande Silicon Valley, Higway 1 mellan San Fransisko och LA. Se exempelvis:
http://www.reseguiden.se/artiklar/vi-akte-pa-roadtrip-i-kalifornien-1482
Jag har fängslats av norra Kaliforniens vinodlingar och ”skogar” av vindkraftverk längs bergssluttningarna.
Området runt Lake Taho är något av det mer natursköna jag upplevt. De majestätiska träden i Redwood Forest är obeskrivligt vackra att känna närhet av:
http://www.google.se/search?q=redwood+forest&hl=sv&client=firefox-a&hs=YJL&rls=org.mozilla:sv-SE:official&prmd=imvns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=gUaJT7SDN9TT4QT_mcW-CQ&ved=0CE8QsAQ&biw=1366&bih=634
Ändå är det Las Vegas lillebror Reno som för mig bäst symboliserar USA. Det gäller att vara en vinnare i livets kasino. Vinnaren tar allt, som ABBA uttryckte saken. Även de relativt fattiga har den amerikaner drömmen länge varit levande, även om den måhända känns allt mer avlägsen för de breda grupperna.
Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO, beskriver träffande den amerikanska drömmen i boken Turboekonomin. Han hade varit USA i med anledning av ett förslag om omfattande skattesänkningar för personer som tjänade mer än en miljon dollar. Då frågade Roger taxichauffören hur han såg på förslaget. Toppen, var taxichaufförens svar. Men du tjänar väl mindre än 10 dollar i timmen, frågade Roger. Nu ja, blev hans korthuggna svar.
Det finns alltid en möjlighet att även en taxichaufför ska bli vinna nästa roulettrunda. Hoppet är det sista som överger människan. Drömmen om möjligheternas land ger fortfarande mening åt de fattiga och en allt mer pressad medelklass.
Obama kan inte längre använda den tidigare så framgångsrika, men till intet förpliktigande, frasen förändring. Den presidentkandidat som bäst kan måla upp en vision om att den amerikanska drömmen fortfarande lever, kommer troligen bli USA:s nya president.
Roger,
Tack för resebeskrivningar, har du läst reportaget från Reno i Sonic?
http://www.sonicmagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=4183&Itemid=110
Intressanta resonemang kring Obama och ”hope”. Jag tippar att Obamas budskap kommer att påminna om Labours/Blairs i valet 2001: ”A lot better, a lot to do, a lot to lose”…
Valet mellan Obama och Romney är ett val inom ramen för ett högerpolitiskt etablissemang. I praktiken är det parlamentaristiska USA en enpartihögerstat. Obama kommer aldrig ställas till svars för alla de civila som mördats i USAs invasionskrig. Obama har permanentat möjligheten att utan brottsprövning i öppen rättegång beordra lönnmord även på amerikanska medborgare. Själva ordern behöver heller inte offentliggöras. Obama har likt sin föregångare blockerat klimatåtgärder och bevarat USAs status som värst i klimatklassen. Miljoner människor i världens fattigaste länder kommer att drabbas av förstörd ekonomi och dödliga svältkatastrofer på grund av USAs frånvaro av åtgärder.
I Sverige inramas Obama trots allt det ovan vanemässigt som en god kraft som vill väl, men som tvingas av oresonenliga krafter i kongressen eller senaten eller högsta domstolen eller Fox News. Hög tid att bryta förtrollningen!
The myth of Obama’s “blunders” and “weakness”
http://www.salon.com/2011/08/01/debt_ceiling/singleton/
President Obama speaks on Manning and the rule of law
http://www.salon.com/2011/04/23/manning_10/singleton/
The due-process-free assassination of U.S. citizens is now reality
http://www.salon.com/2011/09/30/awlaki_6/
Hej!
1. Håller med om att en amerikansk president alltid finns i en realpolitisk kontext där mycket är folkrättsvidrigt. Även saklig och relevant kritik mot Obama ska ta plats i mediernas bevakning, såklart. Även på Dagens Arena. Så jag tipsar om det reportage om Obamas användning av drönare som Konflikt sände:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035
2. Visst, den amerikanska politiska skalan ligger generellt till höger om den europeiska. En välskriven förklaring finns i vad jag anser vara en av de absolut bästa politiska böckerna som jag har läst.
http://www.amazon.com/The-Right-Nation-Conservative-America/dp/1594200203
Men jag anser verkligen att det finns många otroligt viktiga skillnader mellan Republikanerna och Demokraterna samt mellan Romney och Obama. Såväl i ”ttraditionella” frågor som ekonomi och utrikespolitik samt i viktiga moralfrågor som synen på kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Den begynnande valrörelsen mellan Romney och Obama är ett tydligt exempel som bekräftar den tesen tycker jag.
”vackra och ovärdiga”
Hittas numer lika lätt i Sverige, och märks lättast i Malmö där eländet hamnat i centrala delar i stället för ytterområden.