”Reformen ligger fast.” Det säger den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M). Så mycket för Fredrik Reinfeldts tal i valrörelsespurten om ”ödmjukhet” inför det faktum att många människor felaktigt har slängts ut ur sjukförsäkringen.

I dag publicerar Dagens Arena ett reportage som vi har gjort i samarbete med Dagens Arbete. Reportaget visar vilken skev debatt som startade för ett decennium sen och vars förvrängda teser har lagt grunden för den politik som alliansregeringen genomfört på sjukförsäkringsområdet.

År 2002 gjorde arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv en opinionsundersökning om inställningen till sjukskrivning. Resultatet visade att fem procent av de svarande hade stannat hemma från arbetet en (1) dag det senaste året, trots att de egentligen inte var så sjuka att de inte hade kunnat jobba. 60 procent svarade att de tvärt om hade gått till jobbet fast de egentligen varit för sjuka.

Arbetsmoralen är alltså hög i Sverige – men vilken siffra ur undersökningen valde Svenskt Näringsliv att lyfta fram? Jo, den där 25 procent tycker att det är rätt att sjukskriva sig om man mår dåligt på grund av problem i familjen. Den högst teoretiska siffran blev till sanning och debatten om ”fusket” i sjukförsäkringen var här för att stanna.

Det är inte svårt att ana motivet till undersökningen. Som vårt reportage visar är fusket inte så utbrett som debatten kan ge sken av. Men det allt tuffare språkbruket vad gäller sjukförsäkringen, som dessvärre svalts av båda sidor i politiken, har effektivt skjutit den i sank.

Mot den bakgrunden är det intressant att skattefusket i det officiella Sverige heter ”skattefel”. Skattefusket uppgår till 133 miljarder kronor per år enligt Skatteverket. Det är lika mycket pengar som kostnaderna för sjukförsäkringen när de var som högst, år 2003, och då ansågs ”hota statsfinanserna”. Försäkringskassan fick pengar för att bygga upp en kontrollenhet och jaga ”sjukfuskare”, medan Skatteverkets budget dras ner på.

Regeringen räknade under förra mandatperioden med att dra in pengar på fuskjakten och budgeterade för intäkter som sen aldrig kom. För, som Försäkringskassan själv säger, hade upp- och nedgången i sjuktalen inte ”ett dugg” med fusket att göra, utan med att det under nittiotalet skars ner på resurser till rehabiliteringen av sjuka, som därmed slutade fungera. Detta har även Björn Johnsson skrivit, bland annat i tidskriften Arena.

Mot bakgrund av allt detta framstår Kristerssons linje som absurd. Läs reportaget och förundras över vad ihärdigt kampanjande, hegemoniska uppfattningar i offentligheten och en ryggradslös politisk kultur kan göra.