Timbros Medieinstitut ägnar sig åt ideologisk krishantering för det nyliberala projektet.

Motivet att ”granska granskarna” är förstås mediernas stora makt. Särskilt i dagens digitala informationssamhälle. Ändå är det tämligen tunnsått med seriös mediekritik. I huvudsak sker självreflektionen inom journalistkåren. Publicistklubben ordnar löpande seminarier. P1 har Medierna.

Och sedan har vi Timbros Medieinstitut (TMI), tidigare Näringslivets Medieinstitut, som under senare tid profilerat sig genom snabba rapporter som rättar ”felaktigheter” i andra medier. Kanske är detta inte mediegranskning i egentlig mening. Utan snarare ett slags ”felfinnande” i reportage eller nyheter som på något sätt ställer näringslivet eller högerns ideologiska käpphästar i dålig dager – ett slags preventiv ideologisk krishantering för det nyliberala projektet.

Några av Dagens Arenas uppmärksammade reportage har lagts under TMI:s lupp. Metodiken har varit att hitta ”fel” för att sedan misskreditera hela granskningen. Och sedan prångla ut ”korrigeringen” så fort som möjligt. Men när de så kallade faktafelen synades av redaktionen var de lätta att slå hål på.

När SVT:s dokumentär om ”Lönesänkarna” beskrev den sjunkande löneandelen inledde TMI sitt krypskytte mot Sveriges Television. Särskilt suspekt var förstås att Arenagruppens förlag Premiss senare gav ut boken ”Den sänkta löneandelen” tillsammans med Transportarbetareförbundet. Kritiken riktades mot budbäraren. Och inte mot exempelvis OECD som länge belagt sakförhållandena.

En artikel i senaste numret av Journalisten, ”Vi granskar granskarnas granskare”, bekräftar detta mönster. Johannes Nesser går igenom några andra av TMI:s ”granskningar” och menar att de inte har fog för sin högstämda kritik. Antingen är den obefogad. Eller hänger upp kritiken på en detalj som inte förändrar helhetsbilden. De håller kort sagt inte streck.

Möjligen är detta främst ett uttryck för högerns tilltagande kris. Vi såg samma mekanismer i näringslivets kritik mot SNS:s forskarrapport om privata alternativ i välfärden. Fakta sparkar. Om de inte stämmer med högerns världsbild – då skjuter TMI på den som berättar om sakförhållandena. TMI agerar vakthund och skarprättare. Risken är att den skrämmer upp journalister och leder till en mer återhållande journalistik. Vilket väl är syftet. Särskilt som ”mediegranskningen” finansieras och orkestreras av en viktig maktfaktor i det svenska samhällslivet.

Men vi kan också vara på väg mot en ökad polarisering inom journalistiken. Dagstidningarna var från början en uttalad partipress. Sedan utvecklades det på nyhetsplats en journalistisk som ideologiskt proklamerade opartiskhet och allsidighet. Något som förstås är under kontinuerlig diskussion. Objektivitet i journalistisk mening är inte ett objektivt begrepp.

Är vi nu på väg tillbaka mot en mer ideologisk och partisk journalistik? Flera av dagens politiska stridsfrågor har faktiskt även utvecklats till konflikter inom det journalistiska fältet. Ett exempel är fejden om Caremas Koppargården där Dagens Nyheter stod på ena sidan och Dagens Samhälle och Timbro på den andra. Eller som när Kent Wernes grundliga undersökningar på Dagens Arena om JB:s skolvinster bestreds av Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman.

All journalistik måste vara relevant, allsidig och baserad på fakta. Särskilt nyhetsjournalistiken. Samma krav borde gälla den så kallade mediekritiken. I detta avseende borde Timbros Medieinstitut få bakläxa.