Tanvir Mansur.

fredagskrönika Jag har aldrig frågat någon på dejt verbalt. Jag klarar inte av att flirta utanför dejtingappar. Risken att bli avfärdad är ju för stor, skriver Tanvir Mansur i den här krönikan om en kväll i New York när han utmanade sin rädsla. 

När jag bodde i New York i höstas pratade jag med många om hur de reagerar på att bli avfärdade. Det är vanligt att bli ledsen och sårad. Därför svarar en del med förakt.

Men de flesta jag pratade med förklarade på olika sätt att det alltid kommer finnas fler fiskar i stadens förorenade floder. Det är bara att sätta sig upp på hästen igen.

Jag och en kompis skulle gå på bio på centrala Manhattan. Innan filmen startade gick jag iväg för att beställa kaffe. Jag måste ha koffein när jag kollar på film, annars somnar jag. Vem kan egentligen sitta vaken i ett mörkt rum i tre timmar? Betyder det här att jag börjar bli gammal? Hursomhelst, jag gick mot biografens bar. Den hade svartvita plattor på golvet, och små gröna bås som stod helt tomma. Bartendern hade en vit skjorta med en svart fluga.

»Wow, it’s really not crowded in here«, skämtade jag. Hon log och svarade: »What do you mean? The place is packed!«.

Jag skrattade. Hon skrattade. Vi pratade om filmen som jag var på väg till. Hon ville också se den. Ett äldre par kom in, men vände lika snabbt. »I guess I scared them away«, sa jag. »Yeah, stop doing that or they’ll all leave«, svarade hon.

Vi skämtade med varandra ett tag. Våra ögon släppte nästan aldrig taget om varandra. Som starten på en romcom. Jag tog mitt kaffe och gick in i salongen. Under filmen insåg jag att jag kanske borde bjudit henne på dejt? Jag har aldrig gjort nåt sånt.

Jag började fila på manuset över vad jag borde ha sagt. Att hon är söt? Att hon fick mig att skratta? Att jag är en osäker liten pojke som inte kan prata med folk utan min smartphone?

När filmen tog slut lämnade jag biografen med min vän. Jag missade min chans. Men han fick mig att gå in till baren igen.

När filmen tog slut lämnade jag biografen med min vän. Jag missade min chans. Men han fick mig att gå in till baren igen. Plötsligt fick jag stöd och bättre självförtroende. Den här gången stod fem personer där inne. Bartenderns kollega hade gjort henne sällskap.

Var jag verkligen på väg att fråga henne på dejt framför en massa andra människor? Hjärtat slog snabbare.

»Oh, you’re back? How was the movie?«, frågade hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Adrenalinet gjorde mig bara mer nervös. Eller så var det allt koffein.

»It was really good!”, svarade jag och fortsatte: »You should see it some time.«

”Yeah, I’d like that.«

Pinsam tystnad. Jag fick panik. Ville springa iväg.

Jag kände hur orden snubblade över min tunga när de lämnade min mun. Jag sade:

»So, I felt we had a pretty good vibe. So I was wondering, like, if you’d want to go out with me some time?«

Hennes ansikte bytte inte färg. Hon rodnade inte ens. Hennes svar var ett självsäkert:

»I’m flattered, but… I have a girlfriend«.

Jag visste att det var en dålig idé! Varför valde jag att lämna apparna?!

»“Oh«, fick jag ur mig och började le. »Cool…I guess you’ll just have to take it as a compliment.«

»Yeah, I mean, you’re a good-looking guy and all…«, jag stoppade henne innan hon hann be om ursäkt för att hon avvisar mig.

»Uh, yeah it was nice meeting you!«, ropade jag stressat.

»What’s your name?«, frågade hon och sträckte ut sin hand.

»Tanvir!«, svarade jag och räckte fram min hand, även om det kändes som att jag lämnade över en bit av mitt hjärta.

»Nice to meet you, Tanvir. I’m Erica.«.

»Well, you have a nice day, Erica!«, avslutade jag med ett leende. Och det kändes som att mina fötter började springa från baren snabbare än min kropp kunde hänga med.

Utanför kunde jag inte sluta skratta. Det var pinsamt, men också viktigt att gå igenom. För ju oftare vi vågar fråga, desto mer kommer vi bli avvisade. Och det är inget fel med det.

Men ju bättre vi blir på att hantera avfärdanden som en del av livet, desto lättare blir det att backa från en person som tackar nej.