patrik-witkowsky

Regeringen lägger mer tid på att legitimera och stärka Mellersta Österns värsta diktatur än att slåss för ekonomisk demokrati i Sverige, skriver Patrik Witkowsky, regissör.

Min morfar var ombudsman på elektikerförbundet i Sundsvall och mormor arbetade på televerket. De hade en porslinstavla upphängd i köket som skildrade Sundsvallstrejken 1879.

Då hade sågverksarbetarna fått sänkta löner – det var en tuff bransch i snabb förändring. Staten skyddade sågverksindustrin med ett stödlån på tre miljoner. Arbetarna firade att de åter skulle få bre smör på mackan. Men icke, några lönehöjningar var det inte tal om.

I stället ställde de så kallade »träpatronerna«, Sundsvalls sågverksherrar, till med en dunderfest. Måttet var då rågat. 5 000 man släppte plank och puta och gick i strejk. Det blev alldeles tyst längs de annars maskinvrålande kustremsorna. Som att någon stängt av kapitalismen. För en kort stund.

Samma stat som givit lånet kallade snart in kanonbåtar och militär för att tvinga tillbaka arbetarna i ett ekonomiskt system de inte betraktade som vidare bra. Landshövdingen Curry Treffenberg fördömde arbetarna för att »med våld eller hot tilltvinga sig förmåner, som icke med ömsesidig frivillig överenskommelse kunna vinnas.« Protesten kvästes och väl hemma hyllade Kung Oscar II de från Stockholm utsända soldaterna.

Här genomskådade stora delar av de svenska arbetarna myten att den svenska staten var deras stat. En lång kamp inleddes där mycket blod och kraft skulle offras för den tidigare så bespottade »demokratin«. Först förverkligades den politiska demokratin i samband med revolutionshoten i slutet av första världskriget och därefter, till stor del, den sociala demokratin med välfärdsstatens framväxt efter andra världskriget. Men hur gick det med den ekonomiska demokratin?

I mitten av 70-talet antog Landsorganisation i Sverige ett förslag om att införa så kallade löntagarfonder i ekonomin. Det fanns goda invändningar mot systemet, men sociologen Walter Korpis sammfattning av debatten ger en fingervisning om dess primära syfte:

»Debatten om fonderna handlar i grunden om två olika modeller för hur vi skall styra och fatta beslut i näringslivet: Modell A. Alla röstberättigade har en röst. Modell B. Bara ca 10 procent av folket har rösträtt och några få har 10 000 000 röster eller mer.«

Nu var måttet rågat, ansåg Svenska Arbetsgivareföreningen. Arbetarrörelsen försökte med tvång tilltvinga sig förmåner (Modell A) som de inte kunde vinna genom frivilliga överenskommelser. Då Sverige vid detta skede blivit ett sofistikerat land kuvade man inte de svenska arbetarna via gevärsmynningen utan via propagandan.

Den oerhörda kampanj som startades i syfte att stoppa förslaget beskrivs väl i ekonomi-historikern Ilja Viktorovs avhandling. Danne Nordling, den i debatten mest framstående fondmotståndaren, förklarade för sina SAF-kamrater att man i stället för att söka en kompromisslösning skulle försöka övertala allmänheten om att »vårt nuvarande ekonomiska system är ganska bra«. Enligt en intern promemoria menade Nordling att detta kunde uppnås bland annat genom att etablera myter i det svenska samhället: »När en ’myt’ väl är etablerad är det mycket svårt för motståndaren att ifrågasätta den«. Han exemplifierade med myten: »Wallenbergs imperium håller på att falla sönder.«

Låt oss snabbspola 40 år till. Det blev ingen ekonomisk demokrati i detta land. Konsekvenserna är välkända. Trots det beskriver LO 70-talets demokratiska krav som ett utslag av »facklig hybris«. Wallenbergs imperium då?

Dagarna efter att Ericsson, ett bolag i dess sfär, sparkat ett par tusen anställda firade Investor, deras maktbolag, 100-årskalas på Grand Hôtel i Stockholm. Jämte fint folk som kronprinsessan med make, SEB-direktören Annika Falkengren och finansmannen Olof Stenhammar infann sig arbetarrörelsens ekonomiska överhuvud Magdalena Andersson och arbetarpojken vi kallar statsminister. Jacob Wallenberg sa till Dagens Nyheter att han hoppas att de kan fortsätta i 100 år till.

Någon vecka senare riktades blickarna mot Saudiarabien, ett land där gevärsmynningens (och piskans) diplomati fortfarande härskar. De rättigheter som kvinnor vann i Sverige för ett sekel sedan har fortfarande inte vunnits i de enväldiga oljekungarnas förlovade land. Men vapen gillar de, ungefär lika mycket som Tackleberry i Polisskolan. Så dit begav sig statsministern tillsammans med vapenmagnaten Marcus Wallenberg för att, kan vi bara gissa, sälja ytterligare apparater som underlättar dödandet av människor.

Löfven togs emot av kung Salman i det kungliga palatset, där en TT-fotograf klagade på att det var så mycket guld att det var svårt att fotografera.

Är det konstigt att socialdemokratin krisar när man lägger mer tid på att legitimera och stärka Mellersta Österns värsta diktatur än slåss för ekonomisk demokrati i Sverige? Hade de gamla sågverksarbetarna varit nöjda över den svenska arbetarrörelsen 2016?

Patrik Witkowsky, regissör till dokumentärfilmen Kan vi göra det själva?: en film om ekonomisk demokrati