Bild: stock.XCHNG

Den ekonomiska politiken har fångat upp ett nytt begrepp. I varje fall i USA. Det är "behavioural economy" – beteendeekonomi. Barack Obama har nämligen setts läsa böcker av kända beteendeekonomer. Några finns bland hans rådgivare. Upptäckten omsätts i långa artiklar i ambitiösa amerikanska magasin, bland annat om David Kahneman som fick nobelpris 2002. Så nu är den här: beteendeekonomin.

Sedan mitten av 1700-talet har begreppet homo economicus varit hörnsten för att förstå hur ekonomin fungerar. Tanken är att människan är en självständig individ som på marknaden fattar rationella beslut för att maximera sin egennytta.

Alla som läst lite filosofi eller psykologi, som gått på bio, som funderat över sitt eget liv vet att den där rationella figuren inte finns. Människor nyttomaximerar då och då, mest av slump, men har egentligen dålig koll på sina begär. De enda som insisterat är nationalekonomerna.

Men beteendeekonomerna får homo economicus att äntligen sjunka samman. De gör det genom att studera hur människor faktiskt beter sig på en marknad. Inte bara hur de antas bete sig. Britten Dan Ariely har till exempel suttit i en mathall i London och registrerat hur kunderna väljer marmeladburkar. Hans slutsats är att människor inte alls vill ha ett stort utbud. De vill i stället att deras valfrihet ska vara begränsad.

Frågan beteendeekonomerna ställer är helt enkelt: väljer vi alltid det som är rätt och rationellt, det som är bäst för oss? Svaret blir nej. Deras synsätt landar någonstans mellan keynesianer och friedmaniter. Ungefär där Obama verkar befinna sig.

Av en lång artikel i New York Review of Books (12/6 08) framgår att det nya magiska ordet är "nudge". Människor och marknader kan med en enkel "nudge" – en liten knuff eller klapp på axeln – fås att fungera bättre. Det låter banalt men öppnar för expertens, kanske till och med den sociala ingenjörens, återkomst. Det är ett medgivande att marknader behöver regleras, att politikens värderingar kan intervenera.

Beteendeekonomin ifrågasätter den mest modellfixerade nationalekonomin, den som Sveriges enda finansminister med hästsvans irrar omkring i. Den har en radikal potential. Men den understödjer också den försiktiga, närmast konservativa, politik Barack Obama valt i två stora amerikanska frågor: bolånekrisen och sjukförsäkringsreformen. I båda frågorna väljer han en lätt "nudge" i stället för en helhjärtad federal välfärdspolitik som omfattar alla, även de som inte låter sig påverkas av välmenande småknuffar.

Beteendeekonomins slutsatser skapar ett intressant mittfält. Tänk om den varit "buzzword" när svensk elmarknad avreglerades. Eller kanske när pensionsreformen beslutades.