Bild: stock.xchng

"Hur lång är ångerveckan? Kan vi få honom tillbaka?" undrade några socialdemokrater associerade till partiets vänstra delar efter Göran Perssons tal i lördags på den klimatkonferens som Kommunal och SAP anordnade. Uttalandet gjordes till hälften skämtsamt, men med eftertryck: man saknar inte kon förrän båset är tomt och innehållet sålt sig självt till JKL.

"Klimatförändringarna innebär politikens återkomst" dundrar Persson ur talarstolen och varnar för att klimatpolitik minsann inte är någon picknick.

Enligt den förre statsministern sopar klimatfrågan bort det politiska landskap vi levt med sedan andra världskriget. FN behöver därför ett nytt säkerhetsråd: det är orimligt att Storbritannien har en plats och inte Indien. Orimligt att Frankrike sitter där och inte Brasilien.

Persson mullrar om att det här är svåra frågor som kräver tuffa beslut: socialdemokratin måste våga använda alla verktyg i den politiska verktygslådan. Kostnadspuckeln kommer att bli stor och den måste fördelas rättvist.

"Klimatförändringarna är ett problem som marknaden aldrig kan lösa. Den kan vara ett verktyg: en bra tjänare, men en usel herre."

Enligt Persson måste därför första prioritet för en eventuell s-regering bli att tala allvar med bilindustrin. Politiken måste åter sätta sig vid rodret, peka med hela handen och visa att det är Den Som Bestämmer. Med politikens återkomst verkar alltså även buffelvänstern återvända: den gröna buffelvänstern. Politik är återigen att kunna, annars går vi alla under tillsammans med isbjörnarna.

Egentligen är sättet som det gröna perspektivet har börjat smälta in i det socialdemokratiska långt ifrån självklart. Många socialdemokrater har länge betraktat miljörörelsen som ett sätt för medelklassen att så att säga dra undan stegen efter sig. När de mindre priviligerade får möjligheten att konsumera, ja då är det plötsligt fel med konsumtion! När tillväxten precis börjar bli så stor att den har en chans att komma flertalet till del, ja då ska den plötsligt ifrågasättas som sådan!

Men att den politiska verkligheten i grunden förändras av klimathotet har Göran Persson rätt i. Under 90-talet reducerades det offentliga till något som skulle producera service. Medborgarna blev kunder med en mängd rättigheter och få skyldigheter. Politiken skulle komma in när något gick fel. Det var allt. Men klimathotet tvingar fram solidariteten ur sin exil: nu behöver vi fördelningspolitik över generationerna. Mer politik. Inte mindre. Och det där med att reglera marknader så att de börjar tjäna demokratiskt uppsatta mål är ju själva socialdemokratins kärna.

Där folkhemmet handlade om att försöka reglera kapitalismen så att den tog social hänsyn, måste det gröna folkhemmet handla om att även reglera kapitalismen så att den även tar miljömässig hänsyn.

Förhoppningsvis är det någonstans här som socialdemokrater och miljöpartiklar kan mötas. Mer politik. Inte mindre. Annars är vi nog illa ute.