En väsentlig del av livet omfattas sällan, i många fall aldrig, av demokratins principer: Arbetet.
“Har kunskap om demokratins principer och utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former.”
Meningen är hämtad ur grundskolans skolplan där demokratin definieras som ett av utbildningens viktigaste mål. Den svenska utbildningspolitiken har sedan många år definierat skolan som ett verktyg för medborgerlig och demokratisk fostran — inte enbart liggande stolen och pluskvamperfekt.
Ändå finns det en väsentlig del av livet som sällan, många gånger aldrig, omfattas av demokratins principer: Arbetet.
Det var egentligen inte tanken. Åtminstone inte för den reformivriga socialdemokrati som under 1900-talet drömde om ett samhälle där den lilla människans makt växte – på alla områden. När debatten om det demokratiska arbetslivet bubblade som mest på sjuttiotalet var det otänkbart att inte företagen skulle omfattas av folkstyrets principer.
I boken “Makt och vanmakt” från 1970 skriver Per Holmberg, en av författarna bakom den stora maktutredningen, bland annat om demokratin på företagen:
“Människan behandlas demokratiskt och respektfullt i egenskap av ägare/konsument, men som regel antidemokratiskt och respektlöst i egenskap av producent/anställd. Andra normer och värderingar styr människans liv utanför arbetsplatsen än innanför.”
Fast någonstans längs vägen lades idén om ett demokratiskt arbetsliv på hyllan. Så länge tillväxten var hög och produktivitetshöjningar tillföll de anställda sågs det inte som ett problem. I dag, med en alltmer fragmenterad arbetsmarknad och sjunkande löneandel, finns det all anledning att återvända till idén om att även arbetslivet ska vara demokratiskt.
För hur kan vi acceptera att vi ofta inte har någonting alls att säga till om på en plats där vi tillbringar en tredjedel av dygnet?
Dagens arbetsliv sliter ut människor och bygger på plikt och skuld snarare än inflytande och stimulans. Roland Paulsens nysläppta bok om arbetsförmedlingen, “Vi bara lyder”, visar ett arbetsliv där idén om det goda arbetet för längesedan kantrat. Vår tids arbetsideologi bygger snarare på att tukta än att befria människor.
Högerns svar på en upptrissad och uppdelad arbetsmarknad har varit fördelningspolitiskt katastrofala avdrag på städhjälp och läxläsning. Att vänstern inte förmått presentera egna reformer och en egen diskurs för att möta arbetsmarknadens ångestpussel är ett mysterium.
Samtidigt behöver vi veta mer om vad som hindrar människors inflytande. Vi har siffror, staplar och diagram över den ekonomiska ojämlikheten. Men hur har den förändrats på andra sätt, hur uppfattar människor i dag sin makt och vanmakt? Sverige behöver helt enkelt en ny och uppdaterad maktutredning med utgångspunkten hur arbetslivet kan bli mer demokratiskt.
För ju mer vi tänker på det, desto mer orimligt framstår det att demokratin stannar vid fabriksgrinden eller kontorsdörren.
Det är dags att leva upp till idealen vi lär ut till våra barn. Vill vi ha 50 procent anställda i bolagsstyrelser, kooperativa ägandeformer eller en ny facklig modell?
Låt debatten börja.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
