De tyska socialdemokraterna står inför ett pest eller kolera-val om huruvida de ska sätta sig i storkoalitionsregering igen eller inte. Men den modell som skulle gynna demokratin bäst kan vara att agera som självständigt stödparti åt Merkels CDU. 

Elva veckor har gått sedan riksdagsvalet i Tyskland, men Europas viktigaste land står alltjämt utan regering. Den här veckan möts socialdemokraterna (SPD) och kristdemokraterna (CDU) för nya samtal i regeringsfrågan, men utgången är oviss.

SPD-kongressen som hölls nyligen visade upp ett starkt splittrat, desperat, närmast hjälplöst parti. Där finns idéer, men inget gemensamt projekt och det saknas målinriktade personligheter.

Trots en osäker valrörelse och fram-och-tillbaka-besked efter valet fick Martin Schulz av kongressen med viss tvekan fortsatt förtroende som partiledare.

CDU:s förbundskansler Angela Merkels tid kan också vara räknad. Hennes mångåriga taktik att gira runt alla stridsfrågor och lita på sin moderliga utstrålning och förutsägbarhet har utan tvekan haft framgång. Men nu finns en tydlig trötthet i partiet inför Merkels upplägg och frågan om det inte måste till något nytt, nu när det finns ett stort högerextremt parti, AfD, i förbundsdagen.

Ska man avläsa någon tendens av rösterna på SPD:s kongress är det att det finns ett nej till en ny stor koalition. Detta grundat på att Merkel sakta brukar äta upp de partier hon regerar tillsammans med.

Frågan är om inte den tyska fixeringen vid stabilitet överlevt sig själv.

Valet som SPD-ledningen står inför är ett val mellan pest eller kolera. Man uppmanas att ta samhällsansvar, och det brukar socialdemokrater göra. Men å andra sidan handlar det om partiets överlevnad. Många av SPD:s gräsrötter är säkra på att en ny stor koalition med CDU skulle göra att partiet i nästa val krympte ytterligare, från 20 till säg 15 procent.

Flera tunga SPD-ombud på kongressen verkade därför luta åt att stå utanför Merkels regering, men stödja den i avgörande omröstningar. Fördelen med detta är att socialdemokraterna då blir mer synliga och viktiga i debatten och att extrema AfD inte blir det största oppositionspartiet i riksdagen.

Men Merkel avskyr blotta tanken på att bilda en minoritetsregering. Hela hennes varumärke och sinnebilden för Tysklands efterkrigshistoria är starka regeringar. Något som bygger på idén att landet ska undvika den parlamentariska oreda som under Weimarrepubliken bäddade för Hitler.

Frågan är dock om inte den tyska fixeringen vid stabilitet överlevt sig själv. Att det kanske numera är precis tvärtom, att det är stora koalitioner som gör upp i tysthet ovanför folket, som bäddar för extremism.

Demokratin skulle behöva en öppen tysk debatt om att skifta Merkels ängsliga besparingar mot en mer expansiv ekonomisk politik, som hjälper de många nyfattiga i landet att komma in i värmen.

Vi lever idag med en amerikansk härdsmälta, ett aggressivt Ryssland och ett Kina som ivrigt vill exportera sin diktatur. Det är hög tid att tyskarna tar sig samman och får till en regering, för sin egen skull och för vår tilltro till demokratin.