Liberalernas Birgitta Ohlsson struntar i de flickor som inte är duktigast, menar Per Sundgren, ordförande i Stiftelsen Jämlikhetsfonden och före detta kulturborgarråd (V) i Stockholm.
Om den duktiga flickan Birgitta Ohlsson har Liberalernas Birgitta Ohlsson nu skrivit en bok, Duktiga flickors revansch. Det är synd om de duktiga flickorna säger hon, de är extra utsatta och hålls tillbaka i livet istället för att uppmuntras.
Visst är det lätt att hålla med Birgitta Ohlsson om att vårt samhälle inte är jämställt och att skolan ofta fungerar som en arena där de stökiga pojkarna får ta alldeles för stor plats på de blyga och duktiga flickornas bekostnad. Ändå är det något som skaver i denna bild av att det just är de duktiga flickorna som behandlas mest orättvist.
Den fråga som antyds, men egentligen inte verkar intressera henne är hur det går för dem som inte är duktiga, de må vara flickor eller pojkar. Nej, här finns bara en färdriktning, ständigt uppåt. En duktig flicka kan självklart aldrig ta ett steg ned i klasstrappan eller stanna på det trappsteg där hon föddes, det vore ett stort misslyckande.
Birgitta Ohlsson framställs idag som det radikala alternativet till Jan Björklunds kravliberalism. Så låt oss granska den liberalism som är den duktiga flickans. Dess mest grundläggande princip är meritokrati. »Du ska kräva meritokrati.« Denna princip uttrycks synnerligen tydligt i en kritik av den vänster som hon menar alltid kommer dragandes med »alla andra« som blir frånsprungna.
Det finns vinnare och förlorare, och så måste det vara i en meritokrati.
Då fylls Birgitta Ohlsson av vrede. »Varför ska kvinnor alltid tänka på andra? Varför ska vi vänta in alla andra medsystrar – oavsett om de är drivna, lämpade, skickliga, begåvade, duktiga eller överhuvudtaget ambitiösa – innan vi gör vår klassresa?« Precis, det finns vinnare och förlorare, och så måste det vara i en meritokrati. Alla kan ju inte hamna överst och några måste göra skitjobben, som det brukar heta.
Meritokrati förutsätter att alla har samma möjligheter till god utbildning, som i Sverige. Ändå uppstår skillnader på grund av olika social bakgrund. Om detta är Birgitta Ohlsson medveten, men förtränger snabbt och gör skillnaderna framför allt till en följd av personliga val. Vi kan ju alla som hon uttrycker det, ta makten över karriären, göra medvetna val, satsa på skolan, studera vidare, välja rätt livskamrat, inte ta studielån och spara en del av inkomsten. Du bör helt enkelt »kratta din manege«.
Om det klassamhälle som komplicerar och ofta förhindrar fria val har Birgitta Ohlsson mycket litet att säga. Ja, varför väljer inte alla att bli duktiga högpresterande flickor eller för den delen pojkar?
Visst, jag kan se fördelar med ett meritokratiskt system. Det är bra att vi engagerar oss och anstränger oss och kan få viss belöning för det, men hur stora skillnader kan motiveras? Att någon får dubbelt så mycket som någon annan är en mycket stor skillnad, men i vårt samhälle går det att tjäna både fem, tio och femtio gånger mer ändra.
När protesterade liberalen Birgitta Ohlsson mot dessa orimliga inkomstskillnader? Nej, för liberalen Ohlsson är det vår »sammanpressade lönestruktur« som är problemet och inte den växande ojämlikheten. Att de duktiga flickorna kan köpa RUT-tjänster är också utmärkt, det ger ju jobb åt de mindre duktiga flickorna.
»Meritokrati handlar om rättvisa«, säger hon, ingen ska få gå före i kön, »ingen ska kunna prenumerera på makten«. Men just nu när listan på svenska dollarmiljardärer presenteras blir det uppenbart att det går mycket bra att prenumerera på makten, för både män och kvinnor, det stora flertalet miljardärer har ärvt sina miljarder.
Wallenbergfamiljen har i generationer prenumererat på makten. När såg vi liberaler kritisera denna ärvda makt? Historiskt var utgångspunkten för den liberala kritiken av det feodala samhället just ärvda privilegier. Men det var då. Inte ett ord om att dagens svenska kapitalism i grunden står i strid med ett på meriter byggt system.
Meritokratin har slutligen enligt Birgitta Ohlsson den underbara egenskapen att den avskaffar ojämlikhet. Jämlikhet är nämligen för Ohlsson den lika möjligheten för flickor och pojkar att »via höga betyg och ett målmedvetet karriärklättrande« kunna göra klassresan. Att detta klättrande har ett ojämlikt klassamhälle som förutsättning tycks inte bekymra henne.
Tvärtom har det blivit en huvudfråga för just liberalerna att skapa så många trappsteg som möjligt att klättra i. Att splittra lärarkollektivet och inrätta förstelärare kan ses som en början på hur man med meritokratiska argument motiverar och ökar ojämlikheten inom en yrkeskår.
Meritokratins grundprincip är just att ojämlikhet ska råda. Vi ska sorteras och bedömas utifrån meriter. Att dessa bedömningar vilar på synnerligen skakig grund och ofta görs godtyckligt är inget som Birgitta Ohlsson ägnar en tanke.
Per Sundgren, ordförande i Stiftelsen Jämlikhetsfonden, idéhistoriker, före detta kulturborgarråd (V) i Stockholm. Birgitta Ohlssons bok utkommer i handeln den 13/2.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
