Bild: Fr
Bild: Fredrik Hjerling

Miljöpartiet skiljer ut sig på många sätt i den svenska riksdagspolitiken. Dels är det yngst. Dels är det radikalt på ett genomgripande och systemkritiskt sätt, som inget annat parti vågar vara. MP är inte rädda för väljarna, de utmanar dem att hänga med in i framtiden.

Det betyder inte att miljöpartisterna alltid träffar rätt. Men de gör alltid ett ärligt försök att förändra, i stället för att föra en lappa och laga-politik. Därför är de just nu den viktigaste kraften i svensk politik och därför behöver Socialdemokraterna Miljöpartiet så desperat. Ett parti som har styrt Sverige den största delen av det senaste seklet kan inte vara systemkritiskt på samma genomgripande sätt.

Det är bara Miljöpartiet som på riktigt ifrågasätter den allenarådande religionen om ständig tillväxt. Miljöpartiet vill gå längst i nedrustningen av en militär världsordning. Miljöpartiet vill ta till stora grepp för klimatet, exempelvis som att begränsa utvinningen av råvaror som bidrar till uppvärmningen. De vill för att de tror att det går. Det är så en radikal tänker och arbetar.

Att både högern och vänstern i svensk politik är och har varit beredda att ta in MP i stugvärmen i Rosenbad tyder på att partiet inte behöver vara alltför ängsligt, anpassa sig alltför mycket. Mittens rike är redan trångt och radikalismen behövs. Det måste vara MP:s utgångspunkt när de startar sin kongress i dag.

För ett par år sedan antog Miljöpartiet sin strategi att försöka locka storstadsväljare för att sluta valsa runt fyraprocentspärren i riksdagsvalen. Dagens Arena var en av dem som dömde ut strategin. Men den var genomtänkt och den lyckades – de siffror som MP i dag uppvisar är alltså frukten av ett hårt, medvetet arbete. Redan i förra riksdagsvalet närmade sig MP Socialdemokraternas siffror i Stockholms kommun. I Europaparlamentsvalet för ett år sedan gick de om.

Det är inte så konstigt. När alla partier stirrar sig blinda på en enda typ av ”arbetslinje” och det samtidigt finns en grupp människor i samhället som inte förstår hur de ska förmå att arbeta ännu mer än de gör – då blir det enda systemkritiska partiet ett lockande alternativ. De som redan sitter i ekorrhjulet som resten ska pressas in i – de vill ha svar på hur samhället borde se ut i stället. Och Miljöpartiet erbjuder en möjlig väg att gå. Som S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs så förtjänstfullt beskriver handlar det för dessa väljare om att öka sin livskvalitet, inte sin arbetstid.

Därför behöver Socialdemokraterna Miljöpartiet. Men Miljöpartiet behöver också Socialdemokraterna, för att få med klassanalysen i sin politik. Det är genom jämlikhet som Sverige kan genomföra en grön omställning – dessa två ting är beroende av varandra.