Vissa verksamheter kommer byta huvudman oavsett vad – det sker redan i dag men bekymrar då vinstförespråkarna föga. Det skriver David Eklind Kloo, samhällspolitisk ombudsman vid Handelsanställdas förbund.

När LO-kongressen i våras, med så stor majoritet att man ens inte väntade in klubbslaget innan jublet bröt ut, beslutade att man ska verka för att en non profit-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg var det ett bevis på fackföreningsrörelsens folkliga förankring. Den starka opinionen mot att företag berikar sig på skattefinansierade välfärdsverksamheter har ännu inte vunnit gehör hos något av de stora partierna, men fackligt förtroendevalda känner stämningarna på arbetsplatserna väl.

Efter LO-kongressen har två frågor hamnat i fokus i debatten. Vinstförespråkarna målar upp bilden av väljarflykt när man ställs inför alternativet att barnens skola eller den vårdcentral man valt ska tvingas lägga ner. Människor vill kunna välja utförare av sina välfärdstjänster och, resonerar man, förbjuds de vinstdrivande finns nästan inga kvar att välja mellan.

Detta argument kan ge vilken kommunpolitiker som helst skrämselhicka. Men om verksamheten möter ett behov kommer den såklart drivas vidare. Om ägaren inte anpassar sig till non profit-principen byter verksamheten huvudman. Det är givetvis inte oproblematiskt och kan störa kontinuiteten, men är precis vad som sker i dag när brukare, anhöriga och anställda meddelas att deras verksamhet, utan att de tillfrågats, byter huvudman – från kommun eller landsting till privat, från litet privat företag till stor privat koncern, från non profit till vinstdrift. Detta ingrepp i valfriheten bekymrar vinstförespråkarna föga. Vare sig man fortsätter på den inslagna vägen eller går mot non profit kommer vissa verksamheter byta huvudman, frågan är vilket som skrämmer flest – att de vinstdrivande konkurrerar ut offentliga och ideella aktörer eller att vinstintresset får maka på sig till förmån för non profit-verksamheter.

De som i LO-kongressens beslut ser chansen att påverka Socialdemokraterna har å sin sida siktat in sig på att bemöta de olyckskorpar som kraxar om att privata företag alltid hittar sätt att ta sig runt vinstförbud. Nu gäller det att visa att det låter sig göras att upprätthålla en non profit-princip.

Det blir tydligt hur välfärdssveriges karta ritats om när privatiseringskritikerna diskuterar vilka privata företag som ska undantas från rätten att ta del av skattemedel. Det är ju kommuner och landsting som ansvarar för verksamheten och tidigare var regeln också att de utförde den, i linje med non profit-principen. Det var undantagen från den regeln som behövde motiveras särskilt. I varje fall där en privat aktör, vinstdrivande eller ideell, föreslogs utföra skattefinansierad verksamhet krävdes en förklaring på vad denna aktör kunde tillföra som det offentliga saknade.

Frågan om välfärdens syfte, funktion och organisering kräver fördjupad diskussion. Huruvida man ska tillåtas tjäna pengar på den är en fråga, i vilken utsträckning det är lämpligt att överlåta det offentliga uppdraget till privata aktörer en annan. De fördelar som antas komma med privatiseringarna – lyhördhet för brukarnas önskemål, korta beslutsvägar, utrymme för egna initiativ hos personalen, möjlighet att välja geografiskt läge och (inom givna gränser) verksamhetsinriktning – kan ofta nås genom bättre organisering av den offentliga verksamheten. Göteborgsmodellens valfrihet inom kommunal hemtjänst och norska modellkommunmetodikens medarbetarinflytande och engagemang från folkvalda borde ges större uppmärksamhet av vänstern.

Styrmodeller som härmar privata marknader har blivit dominerande inom offentlig sektor. Om välfärdstjänsterna åter ska bli ett redskap för en fördjupad demokrati, en arena där vi gemensamt utformar vårt samhälle och ett forum för aktivt medborgarskap måste dessa modeller kritiskt granskas och alternativ som stärker det folkliga deltagandet och inflytandet utvecklas. Beslutet om att non profit-principen ska råda är bara början på detta arbete.