Det står alla fritt att kritisera mitt expertutlåtande – men vad syftet med att i efterhand indignerat försöka svartmåla ett sakkunnigvittne är kan jag inte förstå, skriver överläkaren David Eberhard i replik till Martin Klepke.

Det står artikelförfattaren fritt att kritisera mig personligen (även om jag inte alls förstår vad Anna Odell har med mitt intyg att göra). Vad syftet med att i efterhand indignerat försöka svartmåla ett sakkunnigvittne är kan jag dock inte förstå.

Vi lever vad jag vet i ett rättssamhälle där alla parter har rätt att kalla in sina egna vittnen. Om jag ska vara spekulativ – liksom artikelförfattaren – kan jag tillåta mig en liten reflektion. Orsaken till debattartikeln tycks vara att artikelförfattaren företräder en människosyn som innebär att människor med andra åsikter eller sakkunskap än deras helst ska hålla tyst. Åtminstone i rätten. Denna politiska kamp drivs sedan genom att skriva lösryckta citat ur mitt långa intyg och insinuera att jag  är en suspekt typ som tycks anse att barnaga är bra trots att jag aldrig någonsin hävdat något sådant.

Jag för i intyget ett sakligt resonemang omkring kränkningar och vad som de facto kan beläggas i ovanstående mål. Att mitt intyg skulle kunna användas för att ta bort ansvar från någon som diskriminerar är emellertid ett mycket märkligt resonemang. Att trakasserier inte är helt subjektiva torde vara fullkomligt självklart för de allra flesta. Annars kan man ju bli trakasserad av att någon inte ser en och alltså inte hälsar.

I början av intyget påtalar jag att det naturligtvis bygger på det faktaunderlag som kommit till advokatbyråns kännedom. Jag skriver att om det framkommer andra fakta, som att det till exempel verkligen förekommit inviter kring samlag etc, kommer saken i ett annat läge.

Ett intyg skrivs dock utifrån det faktaunderlag som finns. Det bygger (till skillnad från vissa debattartiklar) inte på rena fria fantasier eller citat kring helt andra frågor än det som man ska ta ställning till.

David Eberhard, psykiater och överläkare