I utställningssalen på COP17 står hundratals bås, sida vid sida, med representanter från civilsamhället. Där blandas allt från näringsliv, akademi, kommuner och landsting till miljöorganisationer, jordbruksorganisationer och fackförbund. Deras syfte med att vara på plats är kort och gott att visa att de redan kickstartat en grön omställning. De ser prestigen i att ligga först i utvecklingen. Om samma inställning skulle funnits hos förhandlarna och politikerna skulle inte FN:s internationella klimattoppmöten behöva sluta med en katastrof varje gång.

Klimattoppmötet i Sydafrika har precis avslutats, mer än 30 timmar försenat. Senaste dygnet har nästan inga förhandlingar skett offentligt och rykten har avlöst varandra om vad som hänt inne på de stängda ministermötena. Nu står det emellertid klart: Durbanmötet blev en i raden av alla misslyckade COP-möten.

Resultatet blev en fadd och urvattnad andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet. Den kommer ha många kryphål och de exakta årtalen för protokollet har inte bestämts ännu. Vidare fick vi en svag färdplan mot ett eventuellt bindande framtida avtal. Den legala formen är oklar och samtidigt har formuleringar om rättvisa och historiskt ansvar strukits ur protokollen. USA:s förhandlare firade antagligen gott precis efter slutresultatet. Konsekvenserna blir en katastrof – framförallt för klimatet.

Vad beror då de årliga misslyckandena på? Främst två saker. För det första lider förhandlingarna av sandlådsfenomenet. Likt barn i en sandlåda sitter förhandlarna i varsin hörna och kastar skit på varandra utan att se sitt eget ansvar. USA hävdar att Kina bär största ansvaret och Kina hävdar motsatsen, och när ekot från förhandlarnas röster återvänder har de bytt skepnad till gälla barnskrik: ”Han började! Nej, han började! Nej, han!…”

Vidare beror misslyckandena på missförståndet att det skulle svida extra att gå före i miljöarbetet. Enligt de flesta experter och forskare på miljö- och energiområdet är det idag fördelaktigt att gå före i miljöfrågor, såväl ekonomiskt som socialt. Investeringar på två procent av världens samlade BNP skulle enligt FN krävas för att säkra en omställning till en grön ekonomi. Detta skulle i sig föra med sig en ökning av världens per capita-inkomster jämfört med dagens ekonomiska system och en minskning av vårt ekologiska fotavtryck med omkring 50 % till år 2050. Andra rapporter pekar på de privata och samhälleliga vinsterna med stora investeringar i förnybara energikällor.

Därför är förhandlarnas förlamning även något som kan liknas vid fobi – en irrationell rädsla för att gå före i sina klimatåtaganden. Tron på att något ont kommer att hända mitt, och endast mitt land, om jag går före och visar ledarskap i förhandlingarna. Detta har allt för länge agerat käpp i förhandlingarnas hjul.

Samtidigt vittnar alltså mötet om det direkt motsatta. Många företag som ställer ut i utställningssalen pratar om att de enbart satsar på förnybara energikällor, inte för att de nödvändigtvis vill rädda klimatet, utan för att de ser det som en seriös utvecklingsmöjlighet för just sitt företag. De kommuner och landsting som är här berättar historier om hur mycket just deras kommun och deras landsting vunnit på att ställa om sin transportflotta till en mer klimatsmart. Det finns till och med fattiga länder som hängt på denna utveckling. Maldiverna, som anordnade ett seminarium på mötet, har som mål att sänka sina utsläpp med hundra procent till år 2020, att jämföra med Sveriges motsvarande siffra: 27 procent (och ytterligare 13 utomlands). Och då måste vi komma ihåg att Maldiverna har en BNP per capita som är en sjundedel av Sveriges.

Det som företagen, akademin och kommunerna har gjort är att lägga prestige i frågan om den gröna omställningen. Man åker till förhandlingarna för att visa upp sig. Man skryter med sina satsningar inom grön teknik, förnybar energi och gröna utvecklingsprojekt i fattiga länder. Man ser det som en konkurrensfördel och ett sätt att utveckla och marknadsföra sig själva.

Det finns med andra ord få argument för att binda fast sig vid denna sandlådsmentalitet som präglar förhandlingarna. Politikerna har istället, av allt att döma, hamnat på efterkälken. Om inte inställningen till förhandlingarna och till den globala utvecklingen förändras, förlorar inte bara politikerna, utan hela planeten.

Lorentz Tovatt, observatörsdelegat COP17.