Ove Ivarsen

DEBATT En återgång till en mera reglerad asylpolitik är klokt. Jag tror inte Stefan Löfven är övertaktisk eller misskänner en folklig opinion. Däremot kan han ha desarmerat Åkesson genom att få riksdagsmajoritet för en asylpolitik som i grunden är socialdemokratisk, skriver S-debattören Ove Ivarsen,

Reaktionerna på vänstersinnade ledarsidor, däreibland Dagens Arena, har andats besvikelse efter att Stefan Löfven lyfte behovet av en mera traditionell socialdemokratisk asylpolitik.

Stämningsläget delades av många när nyheten släpptes före SVT-Agendas partiledardebatt. Runt om på sociala medier regnade det säckar och aska och antalet föregivna S-väljare som nu tänkte lämna partiet verkade med råge överstiga dem vi hade före nyhetsbomben. Folks ärliga ilska var uppenbar och besvikelsen enorm.

De senaste dagarna har Facebook svämmat över av hatiska personangrepp på Stefan Löfven, i en omfattning som jag inte minns att ens Palme mötte. Oväntat många av dem säger sig vara arga före detta S-väljare som nu minsann ska gå »vänsterut«. Som så mycket annat i denna polariserade valrörelse är det väl en trolleriföreställning man bjuder på.

Avskyn för Sverigedemokraternas flyktinginställning har gjort att varje avsteg i den riktning som det nya asylförslaget innebär möts med ryggradsmässig misstro av humanisterna, något som blir djupt orättvist.

Det är i grunden inget fel, varken i då- eller nutid på den socialdemokratiska asylpolitiken. Vi fick en enorm och akut flyktingström som vandrande norrut från Syrien och det var politiskt och humanitärt omöjligt att avvisa dem vid våra gränser.

Motsvarande hände under Balkankriget på 1990-talet. Vi klarade av att ta hand om dem, trots liknande svårigheter som vi mötte 2015 och vi hade samma högerextrema grupperingar som runt om i landet rasade och attackerade flyktingar.

Då var de inspirerade av Ny demokrati, Bert och Ian. Antalet brinnande flyktingförläggningar var inte mindre då, något som är lätt att glömma. De som valde att stanna blev väl etablerade och i likhet med andra vågorna av flyktingar och arbetskraftinvandrare som kom hit efter Andra Världskriget, värdefulla tillskott till ett land som fortfarande till stor del var och är glesbebott.

Sverige har därför en lång tradition av och god kunskap om hur vi tar hand om och integrerar nya medborgare. Men – vi tog under några år, från 2014 till 2016, emot drygt 300 000 asylsökande och trots storartad uppslutning, inte minst från civilsamhället, blev bördan övermäktig på många håll och signaler om ett lägre mottagningstempo hördes allt oftare.

Det som kallas högergir och att vilja spela på Åkesson planhalva är i praktiken inget annat än en återgång till ett mera normalt flyktingmottagande, något som har en bred förankring bland väljarna.

Regeringen gör en bedömning som uppenbarligen delas av stora delar av befolkningen, vi behöver dra ner tempot för att etablera våra nya vänner och minska friktionen internt i samhället. Det som kallas högergir och att vilja spela på Åkesson planhalva är i praktiken inget annat än en återgång till ett mera normalt flyktingmottagande, något som har en bred förankring bland väljarna.

Sverige har aldrig haft oreglerad invandring och en politisk gigant som Palme såg regleringen som förutsättningen för en framgångsrik asylpolitik.

Samtidigt ligger det mycket i Stefan Löfvens argumentering att Sverige blev ursäkten för andra länder att inte öppna sina gränser lika mycket. Danskarna körde flyktingarna vidare över bron och Ungern befäste sina gränser med dubbel taggtråd, men är vi en del av EU ska vi och de övriga länderna dela på ansvaret.

Vi har inte bara tagit vår del av det ekonomiska ansvaret utan även för andra länders delar av ansvaret.

Vi tog en större del av notan när andra länder mycket väl kunde tagit mer och det är inget som i längden går att försvara hos väljarna.

Vi kommer fortfarande att ta mot 14 000 – 20 000 asylsökande årligen och helt säkert fler om en ny akutsituation uppstår. Sverige har aldrig varit handfallet inför människors svårigheter.

En bidragande faktor till den infekterade stämningen är Migrationsverkets ovanligt klumpiga hantering av många ärenden, där svenskspråkiga invandrarbarn skickas tillbaka till länder de ibland saknat rötter i. Sverigeetablerade flyktingar och invandrare skickas tillbaka trots att de har fasta jobb och i praktiken är svenskar.

Familjer har splittrats på svårförklarliga grunder och allt detta har upprört många vilket helt säkert påverkade deras slutsatser när regeringen ändrade asylpolitikens förutsättningar.

Jag tror inte Stefan Löfven är övertaktisk eller misskänner en folklig opinion. Vad han kan ha gjort, vilket vore ett genidrag, är att ha desarmerat Åkesson genom att få en riksdagsmajoritet för en asylpolitik som i grunden är socialdemokratisk. Det öppnar för en valspurt med annat innehåll än det mörkmännen tänkt sig.

Borgerligheten har allt att vinna på att valdebatten handlar om flyktingasyl. Eftersom regeringen gjort storverk med sysselsättningen, pensionerna, bostadsbyggandet, a-kassan, försvaret och andra sociala åtgärder blir det inte mycket kvar att gnälla över. Utom just flyktingfrågorna.

Återigen ska svenska folket luras att rösta mot sina egna intressen.

De senaste dagarna har Facebook svämmat över av hatiska personangrepp på Stefan Löfven, i en omfattning som jag inte minns att ens Palme mötte.

Ingen fråga kommer att vara dödare än flyktingfrågan efter en borgerlig valseger. Då kommer allt att handla om skattesänkningar, utförsäljningar, stupstock inom sjukvården och locket på för vinstbegränsningar inom välfärden.

Innan alliansen blev beroende av SD, hade Sverige konsensus kring en generös flyktingpolitik. Därefter blev asylpolitiken ett sätt att isolera S genom att närma siig den Sverigedemokratiska hållningen, där tidigare M-ledaren Anna-Kinberg Batra var först och tydligast. Stefan Löfvens kliv tillbaks till en mera normal asylpolitik gjorde detta spår svårare för M att utnyttja. Vilket  de mera ömfotade S- vännerna borde inse.

Sammanfattningsvis så tycker jag att S gör rätt. En återgång till en mera reglerad asylpolitik är klokt. Vi har cirka 300 000 nyanlända att förse med språk, utbildning, arbete och bostäder. De behövs i Sverige för en långsiktigt uthållig välfärd och tillväxt.
Att detta skulle innebära ett närmande till SD förstår jag inte. Åkesson vill inte ha hit en enda flykting till och helst bli av med dem vi redan tagit mot.

Dessutom; förstår inte alla att flyktingfrågan enbart är en biljett till makten för Åkesson? En tänkt röstmagnet som ska säkra vägen till en betydligt större och mera omvälvande politisk agenda.

Ove Ivarsen är debattör på sociala medier och har i många år arbetat fackligt, bland annat på LO