söndagskrönika Ekonomins tillstånd i Italien och Grekland visar att både åtstramning och expansion kan vara kontraproduktivt beroende på tidpunkt, skriver tidigare Europaparlamentariker Göran Färm (S).

Italiens nya bisarra koalition mellan populistiska femstjärnerörelsen och främlingsfientliga Lega kritiserar EUs krav på att Italien måste förbättra sin budgetbalans.

Lega-ledaren Salvini säger att han vägrar acceptera pekpinnarna från Bryssel för »vi kommer att investera i jobb och ekonomisk tillväxt«.

Det kan låta progressivt, men problemet är att deras konkreta förslag gäller ofinansierade vallöften om sänkt pensionsålder och medborgarlön, som direkt skulle spä på Italiens usla statsfinanser.

Därmed drabbas man snabbt av omvärldens misstro, vilket driver upp räntenivåerna och helt improduktiva utgifter som kostnaderna för den redan förödande höga statsskulden.

Italiens skuld och underskott, liksom Sveriges på 90-talet, är nämligen inte tillfälliga konjunkturproblem, utan långsiktiga och strukturella. Att då dra på sig stora ofinansierade nya utgifter för offentlig konsumtion, inte investeringar, som skulle förvärra underskotten igen, vore livsfarligt.

Den som lånar till sådana utgifter blir också beroende av omvärlden på ett ytterst obehagligt vis. Som Göran Persson så klokt sa: »Den som är satt i skuld är icke fri!«

Man måste få fart på investeringar och tillväxt, återställa balansen och förtroendet först, innan man kan börja öka de löpande offentliga utgifterna.

När socialdemokratin i Europa för snart tio år sedan började kräva en mer expansiv politik mot finanskrisen var läget ett annat. Redan långt före krisen hade Europa halkat efter USA och Asien i utvecklingen av ny teknik (IT, digitalisering, energi- och miljöteknik mm) och de jobb och den tillväxt som följde i dess spår. Kok-rapporten 2004 som utvärderade EUs tillväxtstrategier konstaterade – Europa investerar för lite!

Att då försöka bekämpa krisen i länder som Grekland med ensidig åtstramning som slår mot förmågan att skapa tillväxt och jobb var kontraproduktivt. Här hade krävts en mycket mera nyanserad politik: nedskärningar i omotiverat generösa transfereringar, absolut! Fördelningspolitiskt rättvisa skatter och ett mycket mera effektivt skattesystem, definitivt!

Effektivisering av den offentliga sektorn och bort med korruption och privilegier, självklart! Men också tillväxtskapande investeringar i utbildning, forskning, innovation, infrastruktur!

Att med stora underskott och låg tillväxt i en internationaliserad ekonomi försöka få fart på ekonomin genom att höja den offentliga konsumtionen är dömt att misslyckas.

Ekonomen och f d EU-ambassadören Lars Anell utvecklade i en rapport för Arena Idé för några år sedan just en sådan idé, inriktad på infrastrukturinvesteringar i hela EU.

Så mitt viktigaste svar på frågan varför man bör säga nej till den italienska regeringens populism men fortsätta driva en mer expansiv politik för att få fart på tillväxten i Europa är att man måste skilja på konsumtion och investeringar.

Att med stora underskott och låg tillväxt i en internationaliserad ekonomi försöka få fart på ekonomin genom att höja den offentliga konsumtionen är dömt att misslyckas. Att i efterdyningarna av en finanskris på väg mot allvarlig depression försöka komma åt underskotten med ensidig åtstramning kommer bara att fördjupa krisen.

Den rätta vägen är balanserad, som Obamas efter krisen, med stramhet i den offentliga konsumtionen, kombinerad med rättvist fördelade skattehöjningar och tillväxtskapande investeringar i framförallt utbildning och infrastruktur.

Dessutom måste en expansiv politik för att lyckas koordineras åtminstone i Europa. Kraven 2009 byggde på att hela EU borde samordna en stor satsning på produktiva investeringar, vilket skulle haft mycket större förutsättningar att lyckas, än en ogenomtänkt påspädning av den offentliga konsumtionen i ett land med en redan i utgångsläget ytterst skakig ekonomi!

Göran Färm är f d Europaparlamentariker (S)