Två år innan valet 2010 låg Sveriges rödgröna partier i en vagga av falsk trygghet. Vi minns hur det gick.

Nu är det halvtid i en ny mandatperiod. Inför riksdagens öppnande och regeringens höstbudget nu i veckan har den skamlösa trianguleringen återuppstått. S-förslag anammas oblygt av firma Borg & Reinfeldt. Stefan Löfven anklagas för att vara tyst, men verkar ha inspirerat en hel budgetproposition.

Sanningen är att utan Löfven hade vi inte haft ett nyväckt borgerligt intresse för forskning, utveckling, innovationer, företagande, infrastruktur och svensk konkurrenskraft.

Ledarskribenter ropar triangulering. S-strateger ropar att S återigen är motorn i svensk politik. Men väljarna ser nog snarast en regering som pragmatiskt snappar upp goda förslag.

Ställda inför det scenariot säger S att de är glada om deras förslag gör Sverige bättre. Inbäddat i det svaret finns huvudfrågan: Sambandet mellan antalet människor som arbetar och välfärdens finansiering.

Under trianguleringens yta ekar ett misslyckande. Borg pratar jobb, men är sämre på att skapa jobb. Regering har låst sig fast vid dyra och ineffektiva reformer, som sänkt krogmoms och sänkta arbetsgivaravgifter. Den stora nyheten i höstbudgeten är en sänkning av bolagskatten som kostar drygt 16 miljarder kronor. Det är en dyr felprioritering som nästan ingen efterfrågar. Är förklaringen ideologisk blindhet? Ett försök att hålla ihop en knakande allians?

Nyligen rapporterade SCB att långtidsarbetslösheten bland unga har sjufaldigats sedan 2007. Det paket mot ungdomsarbetslöshet som regeringen nu presenterar uppgår till 2,2 miljarder nästa år. I ett läge där ytterligare 2 500 ungdomar blir arbetslösa varje månad är frågan given. Om Borg har så mycket pengar till sänkt bolagsskatt, varför har stimulanser mot arbetslösheten fått stå tillbaka så länge?

Borg talar om en ”naturlig arbetslöshet” på fem-sex procent. Det vore en ny nivå på jämviktsarbetslösheten i ett högerns Sverige där a-kassan är i europeisk strykklass, den privata skuldsättningen ökar, Fas 3 instiftas som avstjälpningsplats, klasskillnader stimuleras med avdragsrätt för läxhjälp, bostadsbrist behandlas som regelkrångel.

Erbjudandet när Borg & Reinfeldt började triangulera för snart tio år sedan var enkelt och genialt: Du får S-välfärdsstaten, fast billigare. Det var i kopiornas tid, när vi sprang brallorna av oss efter Ryanair.

Kanske är vi nu i en ny tid där äkthet återigen premieras. Där kejsare Borg blir naken om någon drar honom i kläderna. En samtid där det finns en klangbotten för djupare ekonomiska frågor som går bortom triangulering. Där pendeln slår mot värden som hållbarhet, välfärdens roll för produktiviteten, statens roll i ekonomin, vikten av minskade klyftor.

En politik för full sysselsättning, som ambitiöst mål, i stället för en gäspande acceptans inför en jämviktsarbetslöshet på sex procent. Vågar Löfven?