Att möta organiserad fascism och rasism med tystnad är inte, intellektuellt eller moraliskt, försvarbart.
Det började med sprickor i muren. Borgerliga företrädare och opinionsbildare som först mildrade ordvalen, sedan alltmer ogenerat öppnade för samarbete. En accelererande glidning i debatten som normaliserat Sverigedemokraternas antaganden och analyser. Medier som darrade på manschetten inför att konfrontera och dissekera rasismens agenter.
Och bara de senaste veckorna: kafferep mellan afrosvenskar jämförs med Ku Klux Klan, Jan Björklund öppnar för blocköverskridande samtal med SD, nazister angriper flyktingseminarium och ensamkommande ungdomar angrips av maskerade män.
Muren har rämnat — efter bekanta mönster.
I land efter land har händelseförloppet varit detsamma. Kritik mot främlingsfientliga och rasistiska partier har gradvis sandpapprats ned. Brandväggen mellan demokratisk borgerlighet och rasistiska partier brustit. Och när hungern efter makt blivit tillräckligt stor har regeringsaptiten trumfat tidigare välformulerade principer.
Moderatledaren Anna Kinberg Batras fladdriga otydlighet — som Annie Lööf hedervärt angriper — är ett chockerande avsteg från Fredrik Reinfeldts principiella tydlighet. Att alltfler alliansväljare nu vill samarbete med SD kastar långa skuggor över svensk borgerlighet.
Högerns reträtt skrämmer.
Amanda Björkman sätter fingret på problemet i gårdagens DN-ledare: »Kinberg Batra undviker att svara på de viktiga frågorna«. Moderaterna tycks ovilliga att faktiskt välja sida och ge klara besked.
Allt hänger samman — ord och handling spelar roll.
Det som en gång framstod som otänkbart — en regering med stöd av Sverigedemokraterna — rycker allt närmre.
I slutändan handlar det om så mycket mer än om vilken regering som tillträder efter nästa val. Den parlamentariska demokratins själva livsnerv är nämligen de ideologiskt motiverade konflikter som vibrerar längs dess förgreningar. Demokratin är inget tomt, neutralt hölje som går att fylla med lite vad som helst. Tvärtom rymmer den ett principiellt och radikalt ställningstagande som står i motsats till det tankegods som riksdagens rasistiska parti representerar.
Kinberg Batra och den mumlande delen av högern är antingen häpnadsväckande naiva eller helt enkelt cyniskt kalkylerande. Jag vet inte vilket som är värst. Att möta organiserad fascism och rasism med tystnad är inte, intellektuellt eller moraliskt, försvarbart.
Det är helt enkelt dags för den svenska högern att välja sida. Att vägra ta ställning är nämligen att ta ställning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
