Anna Danielsson Öberg Foto: Jenny Lindahl

fredagskrönika Fack och arbetsgivare har lyckats med det som verkat omöjligt – nämligen att leverera ett eget lagförslag till hur strejkrätten ska ändras. Att det gick är ett styrkebevis för den svenska modellen. Nu borde parterna använda sin enighet i en betydligt svårare fråga, nämligen anställningsskyddet, skriver Anna Danielsson Öberg.

Alla eller åtminstone de flesta, verkar nöjda med hur parterna vill ändra strejkrätten. Regeringen anser att förslaget är så bra att den egna utredningen stoppas i en byrålåda.

Förslaget, som parterna tog fram tillsammans med medlare de själva utsett, innebär att ett fackförbund som saknar kollektivavtal kan kräva avtal och vidta stridsåtgärder för att åstadkomma ett kollektivavtal, även om arbetsgivaren redan har tecknat ett sådant med ett annat fackförbund.

Men stridsåtgärder är bara tillåtna om fackförbundet redovisar vilka krav som ställts, förhandlat om kraven och tydligt uttryckt sin avsikt om att åstadkomma ett kollektivavtal som leder till fredsplikt. Tvivlar arbetsgivaren på att så är fallet kan en invändning göras som innebär att Arbetsdomstolen granskar fackets agerande och intentioner.

För facken inom LO, TCO och Saco innebär det här ingen skillnad med hur det är i dag. De gånger organisationernas fackförbund varslat ett redan avtalsbundet företag om stridsåtgärder har striden handlat om krav på ytterligare ett kollektivavtal.

När de etablerade parterna på svensk arbetsmarknad gör något ihop får det helt enkelt starkt genomslag.

Men fackförbund som står utanför de tre centralorganisationerna har varslat om konflikt när striden gällt andra krav än att teckna kollektivavtal. Det gäller till exempel Hamnarbetareförbundet i Göteborg. För dem och fackförbund som Syndikalisterna, blir det omöjligt att gå i konflikt om striden gäller annat än krav på kollektivavtal. När förslaget presenterades konstaterade fack och arbetsgivare att de fackförbund som står utanför de fackliga centralorganisationerna nu tvingas följa samma regler som alla andra.

Någon större förändring handlar det därmed inte om.

Men inte oväntat har Hamnarbetarförbundet och Syndikalisterna en annan uppfattning och kallar parternas agerande för odemokratiskt. Det finns också en och annan forskare som hävdar att förslaget på sikt kan leda till att alla fackliga organisationers stridsrätt begränsas. Vänsterpartiet är också kritiskt. Men kritikerna är få. När de etablerade parterna på svensk arbetsmarknad gör något ihop får det helt enkelt starkt genomslag.

Att parterna blir överens också när oenigheten kan verka stor från början visar att den svenska modellen lever och är fortsatt stark – något som också underströks gång på gång när förslaget presenterades.

Stärkta av den här framgången borde parterna därför ta sig an en annan brännande fråga, anställningsskyddet i allmänhet och turordningsreglerna i synnerhet.

De senaste 20 åren har åtskilliga försök gjorts och varje gång har långtgående visioner uttalats om vad som ska åstadkommas. Men försöken har alltid slutat i ingenting. Arbetsgivarna brukar anklagas för att vilja ta bort för mycket och facken för att acceptera för lite.

Oftast handlar det om hur regeln om sist in först ut ska ändras – alltså hur mycket anställningsskyddet ska luckras upp.

Och varför inte använda samma modell som just använts, nämligen att låta en eller flera medlare leda diskussionen?

Numera beskriver också fackliga företrädare lagen om anställningsskydd som svag. Alltför många på svensk arbetsmarknad omfattas inte av lagen och det är för enkelt att gå förbi den.

Trots detta kan fack och arbetsgivare inte bli överens. Det senaste, misslyckade, förhandlingsförsöket gjordes för något år sedan.
Samtidigt fingrar politikerna på frågan – inte minst de borgerliga partierna. Om de vinner valet har Alliansen utlovat förändringar som ligger i linje med det arbetsgivarna vill.

Men även om arbetsgivarna hoppas att borgerliga vallöften infrias gäller samma argument för anställningsskyddet som strejkrätten.

Nämligen att överenskommelser mellan parterna skapar stabilare regelverk eftersom de gäller oavsett vilken regering som styr.

Står parterna upp för det här argumentet – som de brukar återkomma till – borde de därför göra ett nytt försök med anställningsskyddet.

Och varför inte använda samma modell som just använts, nämligen att låta en eller flera medlare leda diskussionen?

Anna Danielsson Öberg är författare och arbetsmarknadsjournalist.