Carl Tham, samhällsdebattör och före detta socialdemokratisk utbildningsminister åren 1994–1998

Om Socialdemokraterna verkligen vill angripa segregationen och de ökade skillnaderna mellan olika skolor måste man ta till helt andra åtgärder än vad som hittills utlovats, skriver Carl Tham (S).

Uppgörelsen mellan Vänsterpartiet och den rödgröna regeringen om vinster i välfärden är faktiskt ett framsteg. Om förslaget genomförs tas äntligen ett steg bort från det nuvarande marknadssystemet. Det är uppenbart att det är Vänsterpartiet som pressat de rödgröna till eftergifter. På egen hand hade socialdemokratin inte stått där den nu står.

Tänk tillbaka. I nästan 15 år har den socialdemokratiska ledningen envist försvarat välfärdsmarknaderna och dess välfärdsföretag. Medlemsopinionen har varit starkt emot och också ett absolut flertal av de socialdemokratiska väljarna.

Men partiledningen har stått fast: inget får i grunden ändras. På partikongress efter partikongress har ledningen på sitt sedvanliga skickliga sätt manipulerat och hotat ombuden för att få fram meningslösa så kallade kompromisser. Några steg tillbaka har man tvingats att ta – men i det stora hela skulle systemet vara orubbat.

Varför har S hamnat i denna för socialdemokratin ideologiskt helt ohållbara position? Hur kunde man redan för tio år sedan undgå att se hur marknadssystemet inom skolan driver på segregationen och uppmuntrar betygsinflation. Hur den förvrider skolans fokus från elever och utbildning till framgång på marknaden, tar pengar från skolan och stoppar i aktieägarens och konsulters fickor?

Hur kunde man fram till nu försvara en nyliberal vårdvalslag som gynnade entreprenörer och människor i välbärgade områden och missgynnade alla andra? Varför har man slagit vakt kring ett marknadstänkande inom välfärdsområden som bör styras efter helt andra principer?

Daniel Suhonen har i sin uppmärksammade bok pekat på det faktiska inflytande som vinstbolagen har utövat och det nära sambandet mellan ett antal socialdemokrater och dessa företag och deras välavlönade lobbyarbeten.

Det är med säkert en riktig iakttagelse. Välfärdsföretagen har blivit en maktfaktor och utövat en sorts mental korruption.

Ändå tror jag att den inte hade haft någon större effekt om inte partiet, både nationellt och lokalt, haft och har personer i ledningen som helt enkelt anser att marknadssystemet i välfärden är bra.

De är representanter för den nya tidens nyliberalt anstuckna socialdemokrati som absolut vill vara i politikens mitt. De vill vara moderna, de ville inte tala om partiets idéarv och grundläggande värderingar. De vill få positiva omdömen på Dagens Nyheters ledarsida och de vill framför allt inte utmana vad de kallar för medelklassen.

Denna ängsliga vilja att vara medelklassen till lags gick till sist så långt att det dröjde innan S-ledningen upptäckte att opinionen också i dessa väljargrupper började svänga.

När det väl trängde igenom hamnade partiledningen på ett sluttande plan och där har man varit hela valrörelsen: å ena sidan ville man aldrig riktigt försvara vinsterna, nej de var inte bra, ja företagen måste övervakas – men de skulle ändå vara kvar, varför blev aldrig uttalat.

Det är en sedelärande historia om hur taktiskt tänkande i kombination med svagt självförtroende och brist på ideologisk medvetenhet dragit ned partiet i principlöshetens gungfly. Till sist blev det Vänsterpartiet (!) som fick det mödosamma uppdraget att rädda partiet till torra land. Där står man – tills vidare.

Det är långt kvar. Om man verkligen vill angripa segregationen och de ökade skillnaderna mellan olika skolor måste skolan marknadsbefrias, lärarna och skolledningarna ägna sig åt undervisning och elever, inte marknadsföring, och kommunerna avgöra skolornas finansiering och lokalisering.

Det är en stor förändring som noga måste förberedas, som kommer väcka starkt motstånd och som kräver intensiv information och agitation.

Är socialdemokratin redo för det?

Carl Tham, samhällsdebattör och socialdemokratisk utbildningsminister åren 1994–1998.