Carl Schlyter
Carl Schlyter

Frihandelsavtalet CETA är nyliberalismens sista suck som leder oss mot mer avreglering av offentliga tjänster. Det försvårar möjligheten att återta misslyckade privatiseringar i offentlig kontroll, skriver riksdagsledamot Carl Schlyter (MP) i en replik.

Åsa Eriksson (S) har helt rätt i att det är dags att sluta sprida missförstånd om CETA-avtalet mellan EU och Kanada. Därför vill jag gärna bemöta några i hennes artikel.

Först påstås det att avtalet skulle ge ökad sysselsättning, vilket saknar vetenskapligt underlag. Det finns ej stöd för det varken med i Kommerskollegiums utvärdering eller i Kommissionens utvärderingar.

Även påståendet att CETA skulle vara av betydelse att »laga revorna i välfärden« är långsökt. Enligt Kommissionens mest optimistiska scenarier skulle avtalet kunna innebära en permanent engångseffekt på BNP på 0.03 %.

Priset för denna handelsökning kan dock vara nog så omfattande.

CETA avtalet är över 1000 sidor tjockt och är som Eriksson påpekar en ny sorts avtal. Det är märkligt att kalla dessa nya avtal för frihandelsavtal, snarast är de detaljregleringsavtal för hur demokratier och myndigheter ska fatta beslut.

Den ökade byråkratiska bördans kostnad är ej utredd, när kommuner och stater ska säkerställa att beslut de fattar är förenliga med regelverket.

Varken i Erikssons debattartikel eller i regeringens proposition framgår att CETA är det första avtalet som utgår från att tjänstehandeln ska vara utsatt för global konkurrens och att man skriver in undantag, förut har marknadstillträdet varit undantaget man skrivit in.

Detta gör att varje undantag måste vara mycket noggrant formulerat för att få nödvändig skyddseffekt. Det finns flera studier som visat på brister, vilket kan öppna för tvister kring vad vi skyddat och inte.

Även om avtalet inte omedelbart tvångsprivatiserar verksamheter i Sverige enkelriktar det samhället mot en nyliberal doktrin och försvårar möjligheterna att t ex begränsa vinster i välfärden.

CETA-avtalet låser in länder i en misslyckad modell av byråkratisering av besluten och stärker vinstjaktens ställning i domstolar.

I praktiken leder CETA oss mot mer avreglering av offentliga tjänster, inte mindre, något som effektivt begränsar både politiskt handlingsutrymme och försvårar möjligheten att återta misslyckade privatiseringar i offentlig kontroll.

De byråkratiska och juridiska kraven på den som ska gå före på exempelvis klimatområdet är så stora att många viktiga beslut kommer hamna i långbänk.

Dessutom är rätten att skydda miljö, folkhälsa eller arbetare utan sanktioner, om man struntar i det. Den som däremot inte tar hänsyn till företagens ekonomiska rättigheter riskerar att drabbas hårt av rättsprocesser.

Det finns snarlika texter om arbetarskydd i EU-Sydkoreaavtalet, men det hjälpte föga utan trycket skruvades åt. KEMI påpekar att »Kemikalieinspektionen anser att det är viktigt att CETA-avtalet inte försvagar det globala samarbetet om kemikalier i vilket EU och Kanada redan deltar«.

Det finns en potentiell risk för det och även för fördröjningar i regelutvecklingen i EU. Naturvårdsverket oroar sig för hur tribunalen ska tolka läget: »Osäkerheten skulle således kunna ha en nedkylande effekt på ambitionerna att införa ny långtgående lagstiftning till skydd för miljön i Sverige och EU.

Hur stora dessa risker är anser Naturvårdsverket dock att det är svårt att bedöma«.

Det är märkligt att Eriksson så tvärsäkert uttalar sig om att avtalet inte påverkar våra möjligheter att skydda miljön och hälsan när våra egna expertmyndigheter oroar sig för det.

CETA-avtalet är nyliberalismens sista suck för att låsa in länder i en misslyckad modell av byråkratisering av besluten och för att stärka vinstjaktens ställning i domstolar. Man kunde önska att en rödgrön regering med klimatarbete i fokus skulle stödja Macrons initiativ att införa en klimatgaranti i CETA i stället för att rusa ett dåligt utrett förslag genom Riksdagen.

Carl Schlyter är riksdagsledamot (MP).