Valet i Nederländerna den 15:e mars avgör om den populistiska högervågen från 2016 får en fortsättning, skriver frilansskribenten Tommy Svensson.
Vid ett möte nyligen utropade Europas högerextrema partier 2017 till den »patriotiska våren«. Förra årets populistiska högervåg med Brexit och valet av Donald Trump till USA:s president ska skölja över Europa, framför allt under de kommande valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland.
»2016 var året då den anglosaxiska världen vaknade upp. Jag är säker på att 2017 blir året då det kontinentala Europa vaknar upp«, sade franska Nationella frontens ledare Marine Le Pen som räknar med att uppvaknandet ska föra henne till presidentposten i maj.
Brittiska Ukips avgångne ledare Nigel Farage talade om en »tsunami« som ska välla in över Europa. Liknelserna är många. Men alla förstår vad vi har att vänta oss.
Den första dominobrickan som ska falla är Nederländerna. Nationalistiska Frihetspartiets ledare Geert Wilders har inte bara den yviga kalufsen gemensamt med Donald Trump. De båda twittrar, talar och agerar som politiska tvillingar. En vill köra ut mexikaner, den andre marockaner. Båda vill stoppa muslimer vid gränsen. Båda vill »ta tillbaka sitt land«. Inte konstigt – Wilders umgås flitigt med republikaner och extremhögern i USA.
Geert Wilders affärsidé är hat mot muslimer, EU och multikultur.
Till skillnad mot den amerikanske presidenten är Wilders ingen politisk novis. Han var parlamentsledamot för det nu regerande högerliberala Folkpartiet innan han 2004 bröt sig ur och bildade eget. Hans affärsidé är hat mot muslimer (fem procent av landets befolkning), EU och multikultur.
Han har också vänsterpopulistiska inslag som sänkt pensionsålder och höjda bostadsbidrag på sitt minimala partiprogram – det ryms på en A4-sida. Hans parti har bara en medlem – det är Wilders själv. Men anhängarna ser en annorlunda politiker som »säger som det är«.
Det har lönat sig. Hittills är bäst att säga. Geert Wilders parti har länge setts som given vinnare i valet den 15 mars. Allt ljus är på honom. Han är den alla ska förhålla sig till. Känns det igen?
Men det tycks som folk börjar tveka när det blir allvar. Mätningar i veckan ger honom under 15 procent. Han har fallit ner till tredje plats. Räcker det verkligen för en tsunami?
Kanske är det så att varken Brexit eller Trump lockar till efterföljd längre. Det kan bli en dålig start för den patriotiska våren.
Valet liknar plötsligt ett getingbo med en rad partier i en tätklunga. Inget dock i närheten av ens 20 procent. I valdebatterna i TV brukar bara de fyra partier som ligger bäst till i opinionsmätningarna få delta. Men nu har det blivit bråk eftersom det skiftar nästan från dag till dag.
Stora svängningar var det också i det förra valet. Då var Wilders parti och Socialistpartiet, båda EU-kritiska, länge i ledningen. Men när väljarna sagt sitt stod Folkpartiet och Socialdemokraterna som segrare med runt 25 procent vardera. Wilders parti föll som en sten till tio procent, liksom Socialisterna.
Man talade om att Nederländerna hade gått tillbaka till det normala, när tolerans, öppenhet, frihet och samarbete var landets kännemärke. Och då politiken dominerades av statsbärande borgerliga och socialdemokratiska partier.
Så blev det inte. Trots god ekonomi och sjunkande arbetslöshet blir valet i mars nog en smäll för koalitionsregeringen, framför allt för den mindre partnern Socialdemokraterna.
Men Wilders kommer av allt att döma inte att bilda regering, inte ens ingå i en. Däremot har han påverkat den politiska dagordningen och drivit andra — framför allt premiärminister Mark Rutte — till en allt hårdare retorik mot invandrare och flyktingar. Det är illa nog.
Vi vet inte vad de nederländska väljarnas svar blir. I bästa fall en färgglad bukett i stället för Wilders bruna tulpaner.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
