Kriget mot terrorismen har gjort konstitutionella domstolar till en lockande tanke. De finns ju för att bevaka de fri- och rättigheter som körs över i säkerhetens namn.
Svensk vänster har alltid sett med skepsis på ett sådant system. Demokratin ska i första hand försvaras av riksdagen och en stark offentlig debatt, inte av jurister. Men facit efter 11 september är dystert. Den politiska sfären har inte klarat uppdraget. I Sverige svek den mest uppenbart när två egyptier utlämnades från Bromma och slussades in i USA:s system av outsourcade förhörscentraler. Beslutet om FRA-lagen är ett annat exempel.
Den fjärde statsmakten, journalistiken, har inte heller klarat provet. Det tog till exempel lång tid innan uppgifterna om amerikansk tortyr omvandlades från "åsikter" till "nyheter".
I en öppen sammanbunden värld kommer imperier att pressa andra länder till övertramp. Nu är det USA, om några år även Kina, Indien och Ryssland.
Frågan om konstitutionell domstol kan inte längre svepas bort utan eftertanke. Den finns nu i Grundlagsutredningens diskussioner. I våras gjorde de borgerliga partierna plus miljöpartiet ett överraskande utspel. Men deras förslag till domstol var en dåligt genomtänkt kompromiss.
Fortfarande väger argumenten mot tyngre. Följden blir ett politiserat och helt förändrat juridiskt system. Domare med karriärambition måste visa politisk färg. Vill vi det?
Jurister är experter. Men erfarenheten säger att experter fattar sämre beslut om svåra frågor än en upplyst allmänhet gör. Jurister har som nationalekonomer – rätt på teoriprovet, men fel i samhällslivet. Bland jurister finns hökar som saknar respekt för folkstyrets inkonsekvenser och trassel. Vill vi ha en sådan juridifiering av politiken?
Men diskussionerna avslöjar ett uppdrag för Grundlagsutredningen: skyddet för fri- och rättigheter måste stärkas. Inte som snygga deklarationer, men som praktik.
En lika svår, och ännu mer akut, fråga är synen på medborgarskapet. I Sverige lever nu människor med olika status. Alla har två medborgarskap, det svenska och unionens. Några har ytterligare ett.
En växande grupp lever som utborgare. De har uppehållstillstånd och tänker sig arbete och liv i Sverige. Men de har inga planer att söka svenskt medborgarskap. De vill ha kvar sitt turkiska eller algeriska, i landet där de har sitt politiska engagemang. Deras livsmönster har blivit transnationellt.
Ytterligare några lever utan några som helst tillstånd, som så kallat papperslösa. En del står helt utan medborgarskap. De är totalt rättslösa. Bortom alla lagar.
Det tidigare enkla entydiga medborgarskapet har blivit komplicerat. Läget är rörigt. Grundlagsutredningen behöver reda ut vilka rättigheter och skyldigheter som ska kopplas till olika former av status. Utborgare har till exempel kommunal rösträtt, borde de inte få rösta i riksdagsval också? Och är det inte rimligt att även medborgarlösa som lever och arbetar i Sverige har någon form av grundlagsskydd?
Frågorna är brännhet politik. Vågar utredningen ta sitt uppdrag på allvar?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
