Anders Jonsson

fredagskrönika Min förra krönika slutade med den klassiska frågan Hwad Whilja Socialdemokraterna? På den partikongress som inleds i Örebro idag kommer ett tydligt svar på åtminstone ett område. Vad som ska ske med själva partiorganisationen är mer oklart.

När jag började som politisk reporter i början av 1980-talet var en socialdemokratisk partikongress en stor sak. Det som beslutades av ombuden kunde snabbt ha betydelse för hela befolkningen. Regeringen skulle se till att riksdagen bekräftade kongressens beslut.
Man fick gå till partihögkvarteret på Sveavägen 68 och hämta kilovis med motioner, partistyrelseutlåtanden och programskrifter. Dessa granskades och sedan var förhandspubliciteten omfattande inför kongressen.

Det känns som väldigt länge sedan. I takt med Socialdemokraternas tillbakagång i väljarkåren och kongresser som numera hålls vartannat år utan att omfatta hela det politiska fältet har intressets mattats av. Det är nog inte så många bland folk i allmänhet som vet att S håller kongress i Örebro i helgen.
Den här gången utan att partifolket fått säga sitt via motioner. Istället ska fokus läggas på ett organisatoriskt reformprogram och ett program om kunskap för framtiden. Möjligen kommer också den valanalys som av en händelse publicerades dagarna innan kongressen att spela en viss roll.

Den är i sig intressant eftersom den trots det sämsta valresultatet någonsin inte vill tala om katastrofval. Slutsatsen är att det kunde ha gått mycket sämre. Tappet bland ungdomar, arbetare och landsbygdsbor kompenserades i någon mån av att S höll ställningarna bland akademiker och tjänstemän och till och med ökade i välmående medelklassområden i storstäderna.

I sak är slutsatsen i valanalysen att retoriken i migrationspolitiken var väl hård och dåligt förankrad i partiet. S-ledningen framstod som förvarare av ett pensionssystem som ger alldeles för låga pensioner. S har tappat stort i förtroende vad gäller sjukvården.

Nu står varken migration, pensioner eller sjukvård på dagordningen i Örebro. Istället ska kongressombuden ta ställning till ett organisatoriskt program med titeln ”Det politiska samtalet utvecklar socialdemokratin!”.

Det är inte utan att man undrar om partisekreteraren anlitat någon dyr organisationskonsult.

Programmet är väldigt allmänt hållet med mål och uppföljning i årshjul. Upplägget känns igen från andra föreningar och företag. Det är inte utan att man undrar om partisekreteraren anlitat någon dyr organisationskonsult.

Kontentan är att Socialdemokraterna ska satsa på det politiska samtalet, ”hela tiden vara i dialog med vanligt folk – att ha örat mot marken”. Men det räcker knappast att lyssna, man måste ha något att säga själv också.

Därmed är vi tillbaka till vad Socialdemokraterna vill. Och faktum är att det andra programmet som ska behandlas på kongressen svarar på vad S vill när det gäller kunskap och kompetensutveckling.

Sverige behöver en bred reform för att stärka det livslånga lärandet. Särskilda omställningsuppdrag ska ges till yrkeshögskola och högskola. Ett nationellt samverkansprogram om lärande i arbetslivet ska inrättas. Ett regionalt samordningsansvar ska införas för gymnasiet och vuxenutbildningen. Utbildningen ska i högre grad dimensioneras efter arbetsmarknadens behov nationellt, regionalt och lokalt. Antalet utbildningsplatser på yrkeshögskola och högskola ska med minst 30 000 till år 2025. Yrkesvux ska utvecklas till en brygga för vuxna att växla till ett bristyrke. Ett digitalt språng ska tas i välfärden. Studie- och yrkesvägledning ska finnas genom hela livet. Läraraspiranter ska kunna arbeta som lärare under utbildningen. Trepartssamtal ska genomföras för att stärka kompetensutveckling och omställningsförmåga. Skolledare och lärare ska ges större makt. Nyanlända ska kunna lära sig svenska på jobbet.

Detta vill Socialdemokraterna och inget tyder på att kongressombuden har en annan uppfattning. Problemet är att regering och riksdag inte längre bekräftar S kongressbeslut. Men det är bra att veta vad man vill själv om man ska göra upp med andra.

Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.