Den grundläggande vuxenutbildningen inom komvux och större delen av särvux bortprioriteras av kommuner – och staten är tyst. Det skriver Berndt Ericsson, f.d. ämnesråd regeringskansliet.

När Vuxenutbildning i Samverkan, ViS, höll i en konferens i mars 2013 bedyrade representanter för regeringen och företrädare för Sveriges kommuner och landsting, SKL, att det skulle sättas fokus på vuxenutbildningens betydelse. I detta fall avsågs den vuxenutbildning kommunerna ansvarar för, det vill säga komvux, särvux och sfi.

I dag brister ofta kommunernas ansvar för att upprätthålla en likvärdig tillgång till vuxenutbildning. Många kommuner minskar den egna finansieringen av vuxenutbildningen, och lutar sig i stället mot det riktade statsbidraget.

Om det förs en politisk diskussion på nationell nivå har den tendens att enbart handla om det riktade statsbidragets storlek och inte om vad som faktiskt utförs ute i landet. Man kan konstatera att i samband med beredningen av den nya skollagen, där kommunernas ansvar och skyldigheter förtydligas, framkom inga som helst krav från kommunkollektivet om tillskott från statens sida för finansiering av skyldigheten. Detta torde tyda på att kommunkollektivet anser sig vara kompenserat en gång i tiden

Regeringen tillsatte tidigare en intern arbetsgrupp vars uppdrag var att se över och lämna förslag på förordningar gällande såväl yrkesvux som vuxlärling. Vilka förslag gruppen lämnat är höljt i dunkel eftersom deras rapport – som så ofta i regeringskansliet – inte är en allmän handling utan ett så kallat internt arbetsmaterial.

En sådan översyn borde ha handlat om hur staten ska säkerställa en likvärdig tillgång till vuxenutbildning. Vad hjälper sofistikerade modeller om man kan välja att frångå lagstiftningen utan några reaktioner från statens sida?

Vi har en ansvarig myndighet – Skolinspektionen – som ska granska att huvudmännen lever upp till sitt ansvar enligt gällande lag och förordning. Ändå händer litet.

Man borde kunna förvänta sig att Skolinspektionens fokus ligger på att granska huvudmännen, som hur kommunernas ansvar ser ut då det gäller att ”aktivt verka” för att medborgarna ges tillfälle till bland annat kompetensutveckling och personlig utveckling inom ramen för vuxenutbildningen.

Just denna fråga är utgångspunkten för vad det faktiskt blir av den enskilda kommunens vuxenutbildning. Det finns till exempel i dag kommuner som i stort prioriterat bort all grundläggande vuxenutbildning inom komvux och större delen av särvux. Det trots både en rättighets- och en skyldighetslagstiftning som inte kan ha gått Skolinspektionen förbi!

Tar man del av inspektions- och granskningsrapporterna för dessa kommuner ligger fokus mer på varför man inte erbjuder alla kurser och på avsaknaden av planer av olika slag.

Men vad hjälper det senare om man inte lever upp till det grundläggande ansvar man har för att erbjuda medborgarna det de enligt lag har rätt till? Självklart bör frågan ställas om hur kommunerna arbetar med aktiv information, rekrytering och därmed en behovsanalys hos sina medborgare. Allt enligt gällande lagstiftning.

Ansvariga skolledare i de kommuner där beslutsfattarna tror man kan ”välja bort” vuxenutbildningen i sin verksamhet kämpar på sedvanligt sätt i många fall med näbbar och klor för att motivera beslutsfattarna att leva upp till lagen. Mer eller mindre trängda mellan kommunens beslutsfattare och det statliga uppdraget. Bristen på statligt stöd och ansvarstagande är i dagarna verkligen aktuellt då man diskuterar kommunaliseringens effekter.

Vad gör då staten? Jo, som antytts redan: den är tyst. Ansvarig minister utger sig inte ofta för att vara ”vuxenutbildningsminister” i politiska sammanhang utan föredrar att betona sina övriga områden som ingår i portföljen.

De företagna resorna ute i landet handlar mycket sällan om besök i vuxenutbildningsverksamheter. Det verkar som dessa inte finns eller ”räknas” in i det politiska ansvarsområdet.

Ansvarig tillsynsmyndighet larmar inte heller om ”olikvärdigheten” då det gäller såväl tillgång som innehåll man kan identifiera ute i landet. Myndigheten har abdikerat från sitt uppdrag. Det räcker inte med att låta utreda ”kundvalsmodeller” eller liknande så länge som staten inte i övrigt tar vuxenutbildningsfrågan på allvar med utgångspunkt i den lagstiftning riksdagen beslutat om.

Det spelar ingen roll hur många utredningar man tillsätter om man inte i övrigt agerar trovärdigt!

Berndt Ericsson, f.d. ämnesråd regeringskansliet