Mats Wingborg
Mats Wingborg

Bemanningsanställda drabbas oftare av psykosocial ohälsa, drabbas av fler olyckor än andra, råkar oftare ut för skador och känner sig mer otrygga i sin anställning än andra. Men Bemanningsföretagen vill inte erkänna att anställningarna skapar specifika problem, skriver Mats Wingborg i en slutreplik.

I en ledare, publicerad 3 februari, skriver jag att det är oroande att antalet bemanningsanställda växer. I ett svar på Dagens Arena den 9 februari hävdar Martina Elfgren Lilja, tf förbundsdirektör vid Bemanningsföretagen, att min kritik är oberättigad. Hon hävdar tvärtom att bemanningsjobben ger trygga anställningar, där de anställda trivs bra och att bemanningsjobb är en väg in på arbetsmarknaden för i synnerhet unga människor.

Hon kommenterar överhuvudtaget inte kritisk forskning eller kritiska röster,

I min ledare hänvisar jag till undersökningar som bland annat visar att bemanningsanställda löper större risk för psykosociala problem på arbetsmarknaden än andra. Martina Elfgren Liljas hävdar att jag inte anger vad det skulle handla om för forskning. Om hon hade klickat på det svärtade ordet forskning i ledaren hade hon blivit länkad vidare till källan. I det fallet Arbetsmiljöverket.

För att undvika missförstånd vill jag därför här vara extra tydlig. Klicka här för uppgifter om att bemanningsanställda oftare än andra drabbas av psykosocial ohälsa. Klicka här för uppgifter om att bemanningsanställda drabbas av fler olyckor än andra och här för att de oftare råkar ut för skador. Klicka här för uppgifter om att bemanningsanställda känner sig mer otrygga i sin anställning än andra.

Det som är särskilt förvånande är att Martina Elfgren Liljas verkar ifrågasätta denna forsknings existens.

Jag antar att branschorganisationen Bemanningsföretagen följer Arbetsmiljöverkets översikter och statistik. Då borde dessa uppgifter vara välbekanta.

På en punkt har dock Martina Elfgren Lilja rätt. Det är sant att de flesta bemanningsanställda omfattas av kollektivavtal, vilket är positivt.

Men då är det också viktigt att komma ihåg bakgrunden. När den dåvarande borgerliga regeringen, ledd av Carl Bildt, antog lagen om »privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft« 1993 var kritiken hård från de fackliga organisationerna, men i takt med att bemanningsbranschen växte har fackföreningsrörelsen framför allt varit inriktade på att reglera branschen, vilket bland annat resulterat i en hög täckning av kollektivavtal.

I detta avseende sticker också Sverige ut jämfört med övriga världen, där täckningen av kollektivavtal genomgående är långt lägre.

Bekymret var inte främst att de bemanningsanställda hade sämre lönevillkor, men att systemet skapade en uppdelning på arbetsplatsen.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Det visar ovan nämnda forskningen om bemanningsanställningar. Nyligen besökte jag också en stor konferens som IF Metall arrangerade.

Deltagarna fick frågor om vad de upplevde som de största problemen på arbetsplatserna.

Det absolut vanligaste svaret var att andelen bemanningsanställda var alltför hög. Bekymret var inte främst att de bemanningsanställda hade sämre lönevillkor, men att systemet skapade en uppdelning på arbetsplatsen i en kärngrupp och en periferi, där de bemanningsanställda upplever utanförskap och en stark press att jobba hårt för att få behålla sina uppdrag.

Martina Elfgren Liljas vill inte erkänna att bemanningsanställningar skapar specifika problem. Hon kommenterar överhuvudtaget inte kritisk forskning eller kritiska röster.

Istället förlitar hon sig på uppgifter från branschens egna medarbetarenkäter. En större öppenhet skulle vara välgörande.

Däremot är det glädjande att hon anser att bemanningsbranschen bör erbjuda fasta anställningar som täcks av kollektivavtal. Det löser inte allt, men jag uppfattar ändå detta som ett positivt löfte. Återstår att se om bemanningsbranschen kommer att stå fast vid utfästelsen.