I fredags krävde nitton namnkunniga kristdemokrater i en debattartikel på SvD Brännpunkt att deras partiledare Göran Hägglund ska avgå vid rikstinget i januari. Hägglund kontrade med att välkomna alla motkandidater att träda fram. Det är inget dumt grepp.

När nu Mats Odell öppet kandiderar blir det fullt möjligt för sittande partiordförande att framstå som pigg och vital, jämfört med sin tämligen förbrukade tidigare ministerkollega.

Bostadsminister Stefan Attefall är snäll och hygglig, men skulle knappast bli en partiledare som sticker ut, av den sort som Hägglunds kritiker efterlyst. Kommunalrådet Bengt Germundsson i Markaryd är kraftfull men oerfaren i rikspolitiken och kollegan Ebba Busch i Uppsala kan närmast beskrivas som tom på innehåll.

Som framgick av Ekots lördagsintervju är Hägglunds andra försvarslinje att efterlysa var de politiska skiljelinjerna mellan honom och hans belackare går. Starkt förenklat är det så att partiet, efter fem förlustval på raken, har tappat många av de tidigare sekulära, allmänborgerliga väljarna. Kvar finns kärnan av partiaktivister, som i sin orubbliga renlärighet knappast drar särskilt många nya röster – ett dilemma som inte är obekant också i andra partier.

Trots Göran Hägglunds kompetens och trevlighet rymmer hans sju och ett halvt år som partiledare en serie av politiska återvändsgränder. Han gick till val 2006 på att sänka bensinskatten och att avskaffa fastighetsskatten. Sedan hamnade han i en regering som höjde bensinskatten och omvandlade fastighetsskatten på ett sätt som berikade de redan rika i Danderyd och ökade kostnaderna för fattiga villaägare i Torsby och Ovanåker.

Den gamla käpphästen med vårdnadsbidrag blev en rejäl återvändsgränd. Utspelet om ”verklighetens folk”, som borde göra uppror mot kultureliterna, var en felkalkyl, för Sverige var inte som Danmark.

Det myckna talet om Kristdemokraterna som ”den varma, tydliga, sociala rösten” framstår som hyckleri. Framför allt när partiet ingår i en regering som jagar sjukskrivna, med en finansminister som torpederar Kristdemokraternas krav på sänkt pensionärsskatt och tvingar partiets företrädare att säga nej till ersättning för misshandlade fosterbarn. Inte blir Kristdemokraterna mer trovärdiga av att det senare nejet så småningom revs upp.

En tydligare kristdemokratisk profil skrämmer bort väljare, samtidigt som det knappast är någon röstmagnet att vara ett resonabelt dvärgparti i regering med den moderata jätten.

Kan det rentav vara så illa att Kristdemokraterna inte behövs?