De fyra storbankernas övermakt har gett oss den mest liberala bostadsmarknaden i världen. De förslag som läggs är inte mer än häftplåster på en cancersvulst.
Hur ska man hantera den överhettade svenska bolånemarknaden? Regeringen har brottats med ett förslag från Finansinspektionen om skärpta amorteringskrav.
Andra aktörer vill ha en gradvis avtrappning av ränteavdragen. I går landade regeringen i att säga ja till Finansinspektionens krav.
Men ingen av idéerna är egentligen mer än att sätta häftplåster på en cancersvulst. Vi lever nämligen i en skenande finansledd tillväxt, där hushållens skulddrivna konsumtion håller hjulen rullande.
Finanssektorn har skaffat sig en närmast total makt över våra liv, en maktställning som garanteras av svenska staten genom närmast ofattbara belopp som bankerna fått som insättningsgarantier.
Den skakande bilden ger ekonomerna Claes Belfrage och Markus Kallifatides i en färsk rapport från tankesmedjan Katalys.
Bankerna har gjort sig enorma förtjänster på att priserna på bostadsrätter i Stockholm på tio år stigit med 250 procent.
Varför göra långsiktiga investeringar i produktion, när man lätt och snabbt kan tjäna miljarder på att flytta runt pengar på bostadsmarknaden eller i pensionssystemet?
Under 2005–2014 drog svenska finansiella företag in större inkomster än alla icke-finansiella företag i vårt land.
Varför investera långsiktigt i produktion, när man snabbt tjänar miljarder på att flytta pengar på bostadsmarknaden eller i pensionssystemet?
Kärnan i den finansialiserade ekonomin är de fyra storbankerna, vars tillgångar är fyra gånger större än Sveriges hela BNP, en bild av bankernas övermakt.
Därför har vi fått den mest liberala bostadsmarknaden i världen, samtidigt som myndigheterna kivas inbördes om vilka myrsteg som ska tas, i tron att man kan förhindra att bostadsbubblan spricker.
Den amerikanska historikern Nancy Fraser har beskrivit det som skett som att finansmarknaderna velat kolonisera det politiska systemet och de reglerande myndigheterna.
Det betyder, enligt Fraser, försvagade politiska institutioner. Och utan motkrafter sviktar förstås också den demokratiska legitimiteten, som bygger på att det finns en fri och kritisk debatt.
Belfrage och Kallifatides vill med sin rapport försöka forma sådana motkrafter.
Men uppförsbacken är betydande genom att så få har förstått hur stark finansmarknadernas makt är. Utomlands kommer många forskarrapporter om det finansiella hotet, men här hemma är det rätt tyst.
Dessutom har frågorna hamnat i politiska inlåsningseffekter. Författarna menar att en radikalt förändrad bostadspolitik kräver ”en omfördelning från rik till inte så rik”, och det vill inget parti ta i med tång.
Enligt Belfrage och Kallifatides är det därför lite som talar för en radikal omsvängning.
»Vi har av allt att döma ännu en finansiell kris under uppsegling«, tror de två.
Förmodligen kan de komma att avfärdas som alltför pessimistiska. Men vill man inte leva under ett bankirernas välde, borde man läsa deras rapport.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
