Även de spanienfrivilliga bröt mot krigsreseförbud

Justitieminister Morgan Johansson (S) vill förbjuda svenskar att strida utomlands. Det riskerar att bli kontraproduktivt och öppna upp för godtycke, skriver Patrik Helgeson, ordförande Svenska spanienfrivilligas vänner.

År 1936 strömmade människor från hela världen till Spanien för att med vapen i hand strida till stöd för den lagliga, valda spanska regeringen. Det spanska folket hade slagit tillbaka general Francos fascistiska kuppförsök och de spanienfrivilliga ville vara med och bjuda motstånd mot den framväxande fascismen. Men trots ett starkt folkligt stöd i Sverige för den spanska republiken, som fick sitt tydligaste uttryck då 600 svenskar reste ner som frivilliga, valde den svenska regeringen att ansluta sig till non-interventionspakten.

Länder som skrev under non-interventionspakten förband sig till att inte stödja någon av parterna i det pågående inbördeskriget. I Sverige innebar detta att ingen vapenhandel skulle bedrivas med någon av de stridande sidorna. Att som svensk frivilligt åka ner och strida i Spanien skulle ge sex månaders fängelse.

Även om många frivilliga redan hade rest ner när lagen trädde i kraft fanns all anledning att kritisera denna hållning då man inte gjorde någon åtskillnad mellan den legitima, valda regeringen och de fascistiska kuppmakarna. Det fanns också all anledning att kritisera denna hållning när väl non-interventionspakten tillämpades i praktiken. Eftersom Tyskland och Italien ogenerat bröt mot denna pakt blev den därför kontraproduktiv för den spanska republiken.

När de spanienfrivilliga återvände 1938 hyllades de dock som hjältar på välkomstmöten i bland annat Malmö, Stockholm och Göteborg. I detta politiska läge, och med rådande stämningar hos den svenska befolkningen, lagfördes aldrig de återvändande spanienfrivilliga. Men medan de finlandsfrivilliga, i så väl vinterkriget 1939-1940 som fortsättningskriget 1941-1944, årligen äras av överbefälhavare och kungligheter har de svenska spanienfrivilliga fortfarande inte fått något officiellt svenskt erkännande för sina insatser.

I dag strider återigen svenskar som frivilliga för politiska ändamål i Somalia, Syrien och Ukraina. Det är naturligt att ett intresse väcks för vad som förmår människor i Sverige, framför allt unga, att överge den relativt trygga tillvaron hemma för att strida med risk för eget liv till stöd för en politisk sammanslutning. Där slutar dock likheterna mellan de frivilliga, då deras handlingar och ideologiska utgångspunkter skiljer sig så tydligt åt. Därför måste också varje enskild bedömning om hur man ställer sig till deltagande i väpnade förband i annat land betraktas som politisk. Med andra ord: vilka mål, syften, politiska sammanslutningar och regeringar skall anses legitima?

När justitieminister Morgan Johansson (S) nu aviserar en ny lag för att hindra att svenskar strider som frivilliga i annat land, finns anledning att ifrågasätta vilka politiska utgångspunkter som kommer att ligga till grund för denna.

Johansson föreslår att FN:s lista över terroristorganisationer skall ligga till grund för vilka typer av krigsresor som skall beläggas med straff. Det är dock naivt att tro att denna har utformats, och kommer att fortsätta utformas, enbart med mänskliga rättigheter som utgångspunkt snarare än inflytelserika staters säkerhetsintressen. De väpnade förband som idag försvarar den kurdiskdominerade staden Kobanê i norra Syrien mot Islamisk staten/Daesh tillhör enligt Morgan Johansson ”den goda sidan”. Men de kan också mycket väl, med den lagstiftning som föreslås, brännmärkas som allierade till den terroristklassade organisationen PKK.

Låt oss, istället för att anta lagar som riskerar att bli kontraproduktiva eller öppna upp för godtycke, fullfölja de åtaganden som Sverige redan har. Sverige skall lagföra svenska medborgare som är delaktiga i krigsförbrytelser, för så väl stater som utomstatliga aktörer, oavsett om dessa står FN:s terrorlista eller inte.

Patrik Helgeson,
ordförande Svenska spanienfrivilligas vänner