Den heter kort och gott "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer". Det är en 112 sidor lång bok som Forum för levande historia ger ut i dag, som ett första steg i myndighetens efterforskningsarbete om kommunismens brott i Sovjetunionen, Kina och Kambodja.
Mellan 1936 och 1939 gick ingen säker i Sovjetunionen. Gamla bolsjeviker som någon gång kritiserat Stalin bekände brott de aldrig begått, de dömdes till döden eller avrättades under Moskvarättegångarna. Med "den stora terrorn" spreds utrensningarna utanför partiet, Röda arméns generaler, akademiker vid universiteten, konstnärer och författare, ja kanske upp till 700 000 människor fick sätta livet till. Och så "den stora svälten" och Gulagen.
I Kambodja separerades barn från sina föräldrar och uppmanades att ange dem. Där, i Kambodja fick mellan 1,5 och 1,7 miljoner människor sätta livet till på mindre än fyra år. I Kina dog upp till 30 miljoner människor bara under några år av massvält när det kommunistiska samhället skulle förverkligas. Om allt detta går att läsa på dessa 112 sidor.
När Forum för levande historia fick uppdraget fanns det de som kallade det hela för Mccarthyism. Som varnade för att efterforskningarna om kommunismens brott skulle kunna förvandlas till politisk propaganda riktad mot hela arbetarrörelsen. Så är inte fallet. Det som Forum för levande historia presenterar nu är snarare ett viktigt upplysningsarbete. Det som jag har läst i dessa 112 sidor har jag inte fått läsa under mina skolår och jag vet att de som går i skolan idag inte lär sig inte mycket mer än på 1980-talet.
Göran Rosenberg skrev nyligen i DN (22/02-08) om den "pågående omvandlingen av Förintelsen från mänsklig erfarenhet till musealt kitsch" apropå vikten av att förstå den allmänmänskliga betydelsen av Auschwitz. Den risken finns även för de brott som har begåtts mot människor i kommunistiska diktatorer. Myndighetens överintendent Eskil Franck skriver i sitt förord att de "vill försöka göra det obegripliga begripligt".
Jag undrar hur många ord och hur många siffror som behövs för att göra sådana här erfarenheter begripliga. Om det någonsin låter sig göras. I de 112 sidorna tittar ledare med stål i blicken och ett förnöjsamt leende på läpparna tillbaka mot mig. Men det är de hålögda människornas blick som får mig att ta ett steg tillbaka.
Kan vi någon endaste gång förklara hur detta skedde i namnet av en ideologi som skulle föreställa den mest jämlika någonsin? Antagligen inte, men det innebär inte att vi någonsin ska sluta ställa frågor eller prata om det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
