Åsa Regnér (S): Äldrebostadsbristen får inte bli en plånboksfråga

Äldrebostadsbristen i många svenska kommuner kräver investeringar i både personal och platser. En ny boendeform för äldre kan vara en lösning, skriver barn- äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S).

En äldrepolitik som säkerställer att tillgången till äldreomsorg är en fråga om dina behov och rättigheter, inte storleken på din plånbok, handlar både om klass och om kön.

En äldreomsorg med goda villkor för personalen är en stor fråga för både jämlikhet och jämställdhet.

Äldreomsorgen fungerar ofta bra i kommunerna. Det är viktigt att säga. Samtidigt finns en rad utmaningar som regeringen arbetar med på olika sätt, inte minst genom de budgetsatsningar som genomförs med stöd av Vänsterpartiet. Ett par av de viktigaste rör fler boenden och mer personal.

Antalet tillgängliga platser på särskilda boenden har kontinuerligt minskat de senaste tio åren, samtidigt som antalet äldre givetvis ökar i antal. Många svenska kommuner har äldrebostadsbrist.

Det handlar både om brist på klassiska boenden och om att det är brist på så kallade mellanboendeformer och på andra tillgängliga bostäder. Bristen bidrar till att vem som kan eller inte kan flytta till ett seniorboende när det behövs kan vara en plånboksfråga. Därför har regeringen infört ett nytt investeringsstöd för äldreboenden och andra former såsom seniorboenden eller trygghetsboenden och vi tittar nu vidare på möjligheten att kunna koppla detta till hyresnivåer.

När äldreomsorgen inte räcker till eller när biståndsbedömningar blir allt för tidskrävande är det ofta de anhöriga som får axla ansvaret. Ett visst mått av anhörigomsorg finns säkert på frivillig basis, men den ofrivilliga anhörigomsorgen skapar både stress och press.

Det kan göra det svårt att jobba heltid, ha effekter på privatekonomi och få negativa konsekvenser för den egna hälsan. En annan aspekt av det, som vi pratar mindre om, är att det inte är säkert att jag när jag blir äldre mår bra av att hamna i en sådan beroendeställning gentemot mina barn eller min partner.

Möjligheten till självständighet slutar ju inte vara viktig för att vi blir äldre.

Det är bland annat mot den bakgrunden som regeringen mellan 2015 och 2018 investerar sju miljarder i mer personal i äldreomsorgen, utöver de investeringar som görs i fler boenden.

Mer personal och fler boenden är en nyckelfråga för att se till att se till att äldreomsorgen klarar sitt uppdrag.

Personalen är a och o för att den äldre som behöver omsorg ska få det av hög kvalitet. Vi måste därför öka attraktiviteten för att locka fler till att jobba inom äldreomsorgen.

De investeringar vi gör i äldreomsorgen är, tillsammans med de satsningar som görs genom exempelvis välfärdsmiljarderna och investeringar i sänkt pensionärsskatt, viktiga steg mot en jämställdhet och jämlikhet. Men vi måste göra mer än så för att utveckla den svenska modellen.

Vi behöver titta på en ny boendeform för dem som inte har behov av vård- och omsorgsboende men som ändå behöver något annat än till exempel hemtjänst i hemmet.

• Vi behöver titta på en ny boendeform anpassad för de personer som inte har behov av vård- och omsorgsboende men som ändå behöver något annat än till exempel hemtjänst i hemmet.

• Vi behöver också se på möjligheten att förändra lagen för att möjliggöra det som kalls förenklade biståndsbedömningar. Vi behöver se till att många fler väljer att utbilda sig till undersköterskor, genom att exempelvis ge förutsättningar för en god arbetsmiljö med tillräckligt många kollegor.

• Sist men inte minst måste vi på alla nivåer verka för jämställdhet och jämlikhet också innan den dag vi når pensionsåldern. De villkor vi har på jobbet spelar förstås roll också efter att vi slutat jobba. De påverkar vår pension, vår hälsa på äldre dagar och vår självständighet. Ett jämställt och jämlikt samhälle innan pensionen är det bästa receptet på jämställdhet och jämlikhet efter pensionen.

Åsa Regnér, barn-, äldre- och jämställdhetsminister.