Publiken är fulltalig och förväntansfull. På scenen ska »ett svenskt ödesdrama« om kollektivavtalets vara eller inte vara spelas upp. Men plötsligt vill en av huvudaktörerna inte längre vara med. 

Det är en afton i maj, månadens sista. Vi har bänkat oss i ett konferensrum på Tegelbacken i Stockholm. SVT har riggat kameror, historikern och moderatorn Håkan Blomqvist testar en inledning. Vi ska få se en föreställning om «kollektivavtalets vara eller icke vara – ett svenskt ödesdrama«, enligt inbjudan från Byggnads avdelning Stockholm Gotland, som arrangerat och regisserat.

Rollinnehavare är fem män: Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, Peter Jeppsson, vice vd Svenskt Näringsliv, Ali Esbati (V), riksdagsledamot, Martin Ådal (C), chefsekonom, samt Claes-Mikael Jonsson, LO-jurist arbetsrätt.

»EU:s fria rörlighet frestar på sammanhållningen och rubbar konkurrensen mellan företag. En del tycker att avtalen spelat ut sin roll. Byggnads tycker det är viktigare än någonsin«, står det i programbladet, där en hjälmförsedd person håller en *dödskalle i näven.

Kent Renen Johansson, eldsjälen i Byggnads som ständigt leder fackliga studiecirklar, [just nu om Nina Björks bok om Rosa Luxemburg], har tagit med sig en skalle i gummi för att understryka vad som står på spel.

Att ha eller inte ha ett kollektivavtal kan vara skillnaden mellan trygga och otrygga villkor, och tiotusentals kronor i inkomst varje år.

En arbetsgivare utan kollektivavtal behöver inte försäkra sina anställda mot olyckor, inte betala pension till sina anställda, konkurrerar ut företag som faktiskt vill göra rätt för sig, kan betala hur låga löner som helst och bidrar inte till vår gemensamma välfärd, påminner Byggnads i programbladet.

Att ha eller inte ha ett kollektivavtal kan vara skillnaden mellan trygga och otrygga villkor, och tiotusentals kronor i inkomst varje år.

Kollektivavtalets kraft hotas av en långsamt sjunkande anslutningsgrad till facket

En utveckling som inleddes med Anders Borg [M) och alliansregeringens chockhöjda a-kasseavgifter för 10 år sedan, vilket drabbade LO värst. Att bryta den utvecklingen är en »ödesfråga för LO«.

»Vi befinner oss i en brytningstid, har vi inte medlemmar kan vi inte teckna kollektivavtal, då kan vi inte bära modellen«, konstaterar LO:s avtalssekreterare« och kritiserar Almega som kräver »attraktiva avtal som gör att vi kommer att dö!«

Publiken, byggjobbare, servitriser, fackligt intresserade vet vad det handlar om.

Men kollektivavtalet hotas också från andra sidan: Peter Jepsson verkar inte så pigg på att ta sitt ansvar för att värna den svenska modellen och se till att arbetsgivarna blir medlemmar i hans organisation. Och det är nytt och allvarligt.

Jeppsson pratar istället om att företag ska kunna ha »tillgång till kollektivavtal« när det passar, men slippa när skattekonkurrensen blir för svår.

Svenskt Näringslivs förhandlingsansvariga verkar uppgiven inför effekterna av EU:s fria rörlighet där företag kan komma runt skatter och avgifter med bland annat snabba byten av personal.  Men hans acceptans att också arbetsgivarnas medlemsantal minskar eroderar partssystemet. Och lämnar ansvarsfulla företag i sticket.

Ett medlemskap i en arbetsgivarorganisation skyddar ju även företag som inte vill jobba med lönestrid mot botten som koncept. Och de är många.

Arbetsgivarna behöver ryta till mot företag som underminerar de villkor Svenskt Näringsliv säger att de står för. Om de menar att skattereglerna i EU minskar företagens vilja att bli medlemmar i arbetsgivareföreningen och därmed upprätthålla partsmodellen måste de rikta kritiken åt rätt håll, i det här fallet EU:s konkurrensregler. Och självfallet fortsätta stärka sin arbetsgivarorganisation på hemmaplan.

Det krävs två parter för att bära den svenska modellen. Ska »ödesdramat« få ett lyckligt slut för Sverige bör arbetsgivarna göra mer än att låtsas vara statister på scenen.

*Fotnot:  William Shakespeares tragedi Hamlet prins av Danmark  med den berömda monologen »att vare eller inte vara—« gavs ut första gången 1623.