Anna Danielsson Öberg Foto: Jenny Lindahl

fredagskrönika Tunga näringslivsföreträdare och i princip alla företrädare för fack och arbetsgivare säger samma sak. Omfattande satsningar måste ske på omställning och kompetensutveckling. Men märkligt lite händer – inte minst med tanke på att den här frågan har ältats i över 30 år. skriver Anna Danielsson Öberg. 

Budskapen är likartade från Wallenbergssfärens Marcus Wallenberg till IF Metalls ordförande Marie Nilsson: Om inte fler får utbildning på jobbet och möjlighet att vidareutbilda sig utanför jobbet kommer inte Sverige klara det tekniksprång som väntar.

Digitalisering och automatisering kommer att förändra morgondagen arbetsplatser och därför behövs omfattande insatser. Med tanke på att det dessutom finns tecken på att en lågkonjunktur väntar är insatser ännu viktigare, varnar aktör efter aktör.

Ofta förs så kallat trepartssamarbete mellan arbetsgivare, fack och stat fram som den bästa metoden för att åstadkomma de eftertraktade reformerna.

Det är dock ingalunda en ny oro som dagens aktörer för fram.

  • Redan i början av 1990-talet uppmärksammades behovet av satsningar på kompetensutveckling genom trepartssamarbete i en utredning som leddes av TCO:s dåvarande ordförande Björn Rosengren.

»Sverige står inför svåra förnyelseproblem…Informationsteknologin har nått en utvecklingsnivå där den starkt påverkar snart sagt all produktion«, skrev han utredningsförslaget. Breda kompetensinsatser och stora utbildningsinvesteringar var därför nödvändiga, enligt utredningen. Fack och arbetsgivare skulle träffa avtal om insatser som backades upp med statliga medel.

Trots stor enighet verkar det helt omöjligt att hitta ett system för kompetensutveckling som håller.

Men trots att utredningen fick stor uppmärksamhet hamnade den i byrålådan – en djup lågkonjunktur kom emellan.

  • I slutet av 1990-talet var det dags igen.

En ny utredning tillsattes som presenterade ett förslag några år senare. Nu skulle alla avsätta en del av lönen för framtida kompetensutveckling och sparandet skulle ge skattelättnader för löntagarna och reducerade arbetsgivaravgifter för arbetsgivarna.

Pengar till systemet fanns via en skatteväxling som den socialdemokratiska regeringen genomfört med Miljöpartiet. Kritik fanns mot förslaget och det tog tid innan ett lagförslag kom. Och trots att det fanns avsatta pengar till systemet infördes det aldrig. Också detta förslag hamnade i byrålådan och pengarna användes till annat.

Sedan dess har ytterligare några utredningar gjorts. Det finns också förslag från många andra.

  • Till exempel Kompetenspyramiden från Arena Idé som igen går ut på en trepartslösning.
  • Arbetsgivarorganisationen Almega föreslår ett kompetensavdrag, alltså en skattesänkning för arbetsgivare som investerar i anställdas utbildning.

Unionen, TCO, LO och många andra aktörer har andra förslag. Parterna på arbetsmarknaden har dessutom gjort flera förhandlingsförsök att bli överens om omställning – men misslyckats. Nu pågår ett nytt mellan LO och Svenskt Näringsliv.

Så vad är det som gör det så svårt?

Trots stor enighet verkar det helt omöjligt att hitta ett system som håller. Och det verkar inte heller som om uppmärksamheten påverkar enskilda arbetsgivare. Undersökningar från olika fackförbund tyder på att utvecklingen går åt fel håll. Arbetsgivare satsar mindre eller i alla fall inte mer i dag på kompetensutveckling än tidigare – trots att alla är överens om behoven.

En utveckling skulle kunna vara att enskilda fackförbund på eget initiativ, eller tillsammans med sina arbetsgivare, skapar egna omställningslösningar. Men det är långt ifrån de övergripande lösningar som har diskuterats tidigare. En annan är att trepartssamverkan inleds i en mindre omfattning.

  • Om några månader ska en utredning presentera förslag till hur så kallat korttidsarbete ska utvecklas.

Det är en åtgärd som ska vara möjlig att sätta in till företag med ekonomiska, men tillfälliga problem. Istället för att säga upp anställda minskas arbetstiden och därmed kostnaden för företaget och staten betalar en del. Istället ska de anställda få någon form av kompetensutveckling. Utredaren ska föreslå hur det ska gå till och hur ansvarsfördelningen ska se ut mellan stat och företag.

Kan det förslaget vara ett första steg till den där trepartslösningen inom kompetensutveckling som så många hoppats på i snart 30 år?

Anna Danielsson Öberg är författare och frilansjournalist med mångårig erfarenhet av att bevaka arbetsmarknaden.