Om Obama kunde gå hela vägen med vänsterretorik, så kanske Corbyn också kan?

Vill Jeremy Corbyn bli en brittisk Barack Obama?

I går premiärtalade den nyvalde Labourledaren på partiets kongress i Brighton. Corbyns förband, i form av en pakistansk-brittisk tjej i 20-årsåldern från Corbyns valkrets Islington North som gjorde sin första kongress, var nog för att få ögonen att tåras på känsliga kongressdeltagare.

Hon berättade hur hennes far flytt politiskt förtryck i Pakistan, välkomnats i England och hur familjen lärt känna Jeremy Corbyn som en ödmjuk aktivist för Islingtonbornas sak “innan han blev en kändis”. Jubel.

Hon var en långvägare, liksom Corbyn. Liksom Obama.

Ingen musik, ingen show. Jeremy Corbyn äntrar scenen och beskriver sig själv som en person som hela sitt liv arbetat som aktivist för internationell solidaritet och mänskliga rättigheter. En ledare som vill ge Storbritannien en moralisk röst i FN, försvara internationell rätt och som hyllar Barack Obamas Iran-överenskommelse som rättesnöret för internationell diplomati.

Jeremy Corbyns hela väsen andas aktivism, en position han i sitt tal lovade att aldrig överge. Liksom Barack Obama formades av sin tid som organisatör av fattiga svarta amerikaner i Chicago, är politik för Corbyn aktivism för mänskliga rättigheter.

Politiken ska vara en gräsrotsrörelse, nerifrån och upp. Socialdemokratin ska tillbaka till sina rötter, demokrati och rösträtt är nummer ett. Labours första kampanj ska mota Tories förslag om att försvåra röstandet för två miljoner fattiga britter.

Demokrati innebär att de där uppe vid makten, ska tjäna oss här nere, inte tvärtom. Gör de inte det så ska de ut. Yes, we can!

Corbyns enda genidrag under sina två partiledarveckor kantade av misstag är att ha tagit med sig väljarnas frågor till premiärministerns frågestund. För att slippa häcklande och skapa en ny ton i politiken. Det var ingen pr-kupp. Det var Jeremy Corbyns väsen. Jeremy Corbyn är en allvarlig man. En person för vilken politik är på liv och död.

När David Cameron lekte med grisar, kampanjade Jeremy Corbyn troligen för palestiniers rättigheter.

Liksom hos Barack Obama, tycks Corbyns styrka ligga i att engagera gräsrötterna. Hans maktbas i partiet är också de 50 000 nya partimedlemmar hans kampanj lockat. Nu hyllar han sociala medier och vill att denna nya Labour-rörelse ska inspirera föreningslivet i landets kommuner. Så ska landet vinnas, regionval för regionval.

Om Obama kunde gå hela vägen med vänsterretorik, så kanske Corbyn också kan? Skillnaden mellan de två är att Obama ändå var en mittenpolitiker i sak. Och när amerikanska presidentval avgörs av antalet röstande, tycks brittiska val avgöras av svängande medelklassväljare i ett fåtal Morden i Midsomer-idyller i mellan-England.

Om Labour ska locka tillbaka väljarna som gått till Tories räcker det inte att Corbyn har rätt politik. Han måste också  rätt. Det är en viss skillnad.