Hycklande och fega europeiska politiker har i veckan fått sig en nödvändig tankeställare. Nu behövs en solidarisk flyktingpolitik.
Efter en sommar av hat i flyktingfrågan har vi just gått igenom en vecka av besinning och hopp. Det är naturligtvis en förenkling. Men se det som en dragkamp mellan det onda och det goda. Nu ser vi hur de goda människorna kliver ur sin bubbla av passivitet och tar ställning, ofta genom storartade frivilliga insatser och ekonomiska bidrag.
Det betyder inte att saken är avgjord. Det står fortfarande och väger. Men hycklande och fega europeiska politiker har fått sig en tankeställare av att inte bara flyktingmotståndare hörts i debatten. Som David Cameron i Storbritannien som talat om ”svärmar” av flyktingar, fast hans land bara har tagit emot 166 syrier. Nu tycks han backa tack vare opinionens tryck.
När mobbens dagordning under en vecka ställts på paus har det varit möjligt för journalisterna att berätta för medborgarna i Europa att de står inför stora utmaningar – men inte några oöverstigliga problem.
Först nu har vi fått veta att bara två procent av flyktingarna från Syrien begett sig till EU – att de flesta är flyktingar i sitt hemland eller i grannländerna i Mellanöstern. Nu påminns vi också om att Sverige under Balkankriget tog emot 100 000 flyktingar, de flesta från Bosnien. Och att detta skedde utan att vårt land kapsejsade.
Dagens flyktingström kommer att sätta en press på våra skolor, vår bostadsmarknad och arbetsmarknadspolitik. Men stora och positiva samhällsförändringar brukar växa fram ur besvärliga utmaningar. Då uppstår en press att lösa frågor som länge legat i träda genom snabba och obyråkratiska lösningar.
Rätt hanterad kan flyktingströmmen berika vår kultur och klara av att fylla de arbetskraftsbehov som finns. Som inom vården och de många vakanser som uppstår när en åldrad befolkning i Europa är på väg att gå i pension.
De europeiska politikerna vet förstås detta, men EU är söderslitet av inre motsättningar. Bara Tysklands Angela Merkel har visat prov på politiskt ledarskap.
Det europeiska politiska maskineriet borde strängt taget utnyttja den positiva vågen för att driva igenom solidarisk fördelning mellan länderna och skärpta gemensamma asylregler. Ambassader i flyktingarnas hemländer borde även få i uppdrag att utfärda humanitära visum för att beröva människosmugglarna deras inkomster.
Opinionen i flyktingfrågan är polariserad mellan högermobben och de positiva. Men vart går den tysta majoriteten?
De folkvaldas centrala uppgift borde vara att se till att denna i huvudsak sympatiskt inställda neutrala majoritet inte glider över till hatarna. Det kräver ärlighet om de problem som dyker upp, men innebär också att den inhemska befolkningen känner ökad trygghet och större rättvisa.
Det är därför hög tid för en fördelningspolitisk offensiv, att de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet klaras genom att miljardärerna och miljonärerna i Sverige beskattas hårdare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
