Gudrun Schyman, Annelie Nordström, Fi Foto: Oscar Stenberg
Gudrun Schyman, Annelie Nordström, Fi Foto: Oscar Stenberg

Moderatkris Män kan alltid skylla på omständigheterna – kvinnor kan bara skylla sig själva. Könsmaktsordningen syns fortfarande i föreställningen att Ledaren ska vara en man. Det skriver de båda Fi-politikerna Gudrun Schyman och Annelie Nordström med anledning av Anna Kinberg-Batras avgång.

Anna Kinberg Batra har avgått som partiledare för Moderaterna. Det blev till slut den enda lösningen när hon inte längre kunde räkna med partimedlemmarnas förtroende. Hennes bedömning var att all diskussion om henne som person blockerade möjligheten att prata politik. En helt riktig bedömning.

Vi har bägge varit i en liknande situation och dragit samma slutsats. Utan medlemmarnas stöd går det inte att leda. Vi har valt att avgå.

En intressant fråga är – finns det fler likheter? En ordförande i Vänsterpartiet hade en hel del politiska frågor gemensamt med en ordförande i Kommunal men det ideologiska avståndet till Moderaterna var/är stort. Men det finns en annan sak som förenar oss – könet. Vi är kvinnor. Har det någon betydelse? Ja tyvärr, är vårt svar.

Vårt samhälle är fortfarande byggt på en grundläggande föreställning om att vi är väldigt olika som människor när vi har olika kön (och att det bara finns två kön!) och att vi utifrån den här olikheten ska ha olika roller i samhällsbygget. Följden blir att vi möts av helt olika förväntningar.

Det här kallas genuskontrakt eller könsmaktsordning eller patriarkal maktordning (välj själv). Mönstret syns i löneskillnader, i skillnader i föräldraansvar och i sin mest brutala form i mäns våld mot kvinnor. Det syns också i den kvardröjande föreställningen om att Ledaren ska vara en man.

Tydligast är näringslivet men det påverkar också hur vi uppfattar alla de kvinnor som faktiskt har positioner, både i politiken och i offentliga eller privata uppdrag.

Sällan har det blivit så tydligt som när den borgerliga regeringen tillträdde 2006. Bland fyra ministrar som hade samma typ av förseelser i sitt register fick de två som var kvinnor gå medan männen satt kvar. En blev finansminister.

Trots allt vackert tal om jämställdhet är inte organisations-Sverige ett befriat område. Alla vill inte erkänna att kön spelar roll men det är uppenbart att det gör det. Särskilt i traditionella och hierarkiskt uppbyggda organisationer, som både politiska partier och fackförbund ofta är.

Och kanske mer i Moderaterna än i andra partier, där traditionalism och konservatism har en annan ideologisk tyngd.

Joakim Johansson, universitetslektor och docent i statsvetenskap på Mälardalens Högskola pekar på att det finns en omfattande forskning som visar att kvinnor som ledare döms hårdare än män när det uppstår någon typ av krisläge eller svårighet. Män bedöms mer för sin offentliga roll, kvinnor lastas för personliga tillkortakommanden.

Att kvinnor måste vara dubbelt så bra och bara får göra hälften så många fel (som männen) äger alltså fortfarande sin giltighet.

Uttalanden att kvinnor måste vara dubbelt så bra och bara får göra hälften så många fel (som männen) äger alltså fortfarande sin giltighet.

Vår egen erfarenhet är att kvinnor på positioner i toppen förväntas ha högre moral men lägre anspråk, vara kunnigare och ha färre stödjande medarbetare, klara mer själva och samtidigt vara bra mödrar och goda makor.

Vi ska fixa till det när det är trickigt och besvärligt och snabbt servera en övergripande strategi ut ur eländet. Vi ska »maddra« alla andra samtidigt som vi ska lyfta blicken och leda insiktsfullt och inspirerande. Män kan alltid skylla på omständigheterna – läget i det privata, läget i landet eller läget i världen – kvinnor kan bara skylla sig själva.

Och så har vi medias roll. Media är inget befriat område när det gäller genuskontraktet. Kvinnor och män framställs olika.

Aldrig har vi hört någon journalist kommentera färgen på en mans kostym.

Män är politiska, kvinnor är privata. Någon media rapporterade att AKB kom in i grå klänning på presskonferensen. Aldrig har vi hört någon journalist kommentera färgen på en mans kostym. Samma egenskap hos en man kan skildras positivt och hos en kvinna negativt. Hur medias dramaturgi och genuskontraktet samverkar är tydligt i det här fallet.

Fredrik Reinfeldts lite återhållsamma och allvarliga framtoning beskrevs som en tillgång. Han antog nästan landsfaderliga proportioner. Efter valnederlaget 2014 lämnade alla de sammansvurna männen i den moderata ledningen skutan. Omedelbart.

Reinfeldt och Borg försvann inom en vecka. Det långsiktiga ansvaret för partiets utveckling var uppenbarligen inget för dem.

Den nya partiledning som tog över, med Anna Kinberg Batra i spetsen, hade uppdraget att vända skutan och få vind i seglen igen. Ett långsiktigt och mödosamt arbete som dessutom inte gillades av väljarna. Särskilt inte när dörren öppnades för SD. I det läget tonade plötsligt personfrågorna fram.

En återhållsam och allvarlig framtoning blev en belastning som så småningom växte till en kommunikativ katastrof. De politiskt förvirrade moderaterna fick något att hänga upp sig på – personen Anna Kinberg Batra.

Det finns en överhängande risk att politiken blir kortsiktig och opinionsdriven.

Hur mycket media och opinionssiffror ska få styra politiken är en diskussion som borde föras i varje politiskt parti. För det är självklart att också medlemmar i den egna organisationen påverkas. Det finns en överhängande risk för att politiken blir kortsiktig och opinionsdriven.

Den partiledning som hon utarbetat planerna tillsammans med har vi inte sett röken av under den här processen. Man får förmoda att de i sann patriarkal anda är upptagna med att bevaka sina kommande positioner.

Malin Ullgren skriver i DN att »man ska aldrig underskatta kvinnohatet« – vi kan inte annat än hålla med.

Gudrun Schyman är partiledare, Feministiskt initiativ, tidigare ordförande i Vänsterpartiet.

Annelie Nordström är arbetsmarknadspolitisk talesperson, Feministiskt initiativ, tidigare ordförande i Kommunal.