Anneilie Nordström
Anneilie Nordström

Sex timmars arbetsdag för alla är inte en ouppnåelig vision. Jag har anledning att be Kommunals medlemmar om ursäkt för att jag inte lyssnat på dem tidigare, skriver Kommunals tidigare ordförande Annelie Nordström, arbetsmarknadspolitisk talesperson i Feministiskt initiativ, i en replik.

Mats Wingborg skrev i veckan om att rätten till heltid måste slås fast i lag, ingen kan hålla med honom mer än jag.

Efter alla år av kamp för heltid kände jag mig ganska luttrad. Men mitt engagemang i F! har gett mig nya perspektiv och nytt mod att kämpa vidare.

Tidigare har jag haft allt fokus på rätten att arbeta heltid, uttryckt som 40 timmar i veckan, som den viktigaste jämställdhetsreformen. Och varit övertygad om att ge alla möjlighet att jobba mer är enda vägen.

Jag har slagit dövörat till när Kommunals medlemmar på kongress efter kongress vädjat om kortare arbetstid. Motioner och talarstolsinlägg har varit fulla med beskrivningar av hur fysiskt och mentalt ansträngande det är att arbeta i vården, omsorgen och förskolan. Hur slut man är efter ett arbetspass och hur sliten kroppen blir.

Jag har slagit dövörat till när Kommunals medlemmar på kongress efter kongress vädjat om kortare arbetstid.

Kommunal har sex timmars arbetsdag som en vision, en ouppnåelig dröm som bara kan uppnås via att alla först ska jobba mer. Men jag har ändrat mig, jag vet bättre nu och har anledning att be Kommunals medlemmar om ursäkt för att jag inte lyssnat på dem tidigare.

Det är klart att det går att sänka det normala heltidsmåttet från 40 timmar i veckan till 30 timmar i veckan, varför skulle det inte vara möjligt?

När jag var barn gick jag i skolan på lördags förmiddagarna och min far arbetade halva dagen, sedan sänktes normalarbetstiden från 45 till 42,5 och sedan till 40 och vi fick lediga lördagar.

Många pläderar för att en förkortning av arbetstiden i första hand skulle ske för yrkesgrupper med både fysiskt och/eller psykiskt betungande arbete, typ undersköterskor, socialsekreterare.

Men det upplägget har stora nackdelar, eftersom arbetsmarknaden är så pass könssegregerad som den är, skulle ett sådant upplägg i praktiken innebära att det blev kvinnor som fick kortare arbetstid och att männen kunde fortsätta att fly hem och barn.

En av de stora poängerna med att genomföra en generell arbetstidsförkortning är just att om både män och kvinnor arbetar mindre får de reella förutsättningar att dela på hemarbete och engagemang i barnen.

Svenska kvinnors förvärvsfrekvens är högst av OECD-ländernas, vi har tuffa jobb där bemanningen ständigt har slimmats och arbetsförhållandena försämrats, vi har dåliga anställningsvillkor och usla löner.

Vi är välutbildade flinka flickor och vi är till och med förhållandevis duktiga på att föda barn. Vi gör mer av hemarbetet och är mycket engagerade i våra barns utbildning och fritidsintresse. Inte konstigt alls att ohälsan är stor och kostnaderna för sjukskrivningarna är rekordhöga.

Att förkorta arbetstiden till i genomsnitt 30 timmar i veckan med bibehållen lön är målet för oss i F!, men vi menar att det realistiska är att göra det successivt.

En arbetstidsförkortning behöver därför införas stegvis och föregås av en stor vuxenutbildningsreform.

Utmaningen är nämligen att förkortad arbetstid kommer att skapa stor arbetskraftsbrist på redan eftertraktade yrkesgrupper. Det kan tyckas konstigt, när vi samtidigt har en betydande arbetslöshet, men det beror på gamla synder i hur utbildningssystemet förändrats.

Det som kommer att fattas är yrkesgrupper där vi redan idag har brist undersköterskor, elektriker, rörläggare, boendestödjare, sjuksköterskor, lärare, socialsekreterare, busschaufförer, ingenjörer m.fl.

När arbetstiden kortades senast 1973 kompenserades arbetskraftsbristen av kvinnornas inträde på arbetsmarknaden.

Nu har vi förmånen att ta emot många utrikes födda och behöver skapa möjligheter för dem att skaffa sig en yrkesutbildning.

En arbetstidsförkortning behöver därför införas steg för steg och föregås av en stor vuxenutbildningsreform.

Annelie Nordström är arbetsmarknadspolitisk talesperson F!