Det måste bli lättare att få en bostad i Stockholm och vi behöver bostäder som människor har råd med. Kompiskontrakt, sänkta inkomstkrav och tillfälliga bygglov är steg mot en bättre bostadsmarknad.

Vänsterpartiet i Stockholm gick till val på att allmännyttan ska sluta ombilda sina fastigheter till bostadsrätter, och i stället börja bygga mer. De allmännyttiga bostadsbolagen i Stockholm, som vi nu ansvarar för, har fått i uppdrag att fördubbla sin produktion de kommande åren.

Men vi pratar inte bara volymer, vi gick också till val på att sänka kostnaderna och därmed hyrorna i de nybyggda husen.

När vi tittar på statistik från Bostadsförmedlingen i Stockholm ser vi att intresset för nyproduktion börjar avta, samtidigt som kötiden för det äldre beståndet men också det som producerades för bara några år sedan fortsätter att öka. Det ger en tydlig signal om att alla som bygger och förvaltar hyresrätter måste göra sitt yttersta för att pressa kostnader och i förlängningen hyror.

Den senaste tiden har debatten istället gått i en annan riktning. Flera debattörer pratar nu om ”social housing”, subventionerade bostäder riktade till låginkomsttagare. Det är, som vi ser det, att ge upp inför dagens utmaningar på bostadsmarknaden.

En av den nordiska välfärdsmodellens stora styrkor är det generella anslaget. Istället för riktade stöd, behovsprövade bidrag och särskilda lösningar för utsatta, har vi en generell välfärdsmodell. Alla betalar in och alla får ta del av dess frukter. Det håller ihop samhället, minskar risken för socialt stigma och stärker välfärdens kvalitet och legitimitet. Samma sak gäller på hyresmarknaden. Vi har förhandlade hyror som ska sättas som om marknaden var i balans, och efter den generella brukarens värderingar.

Men för den som förespråkar marknadshyror är det också logiskt att komplettera det med ett behovsprövat boende. Det finns nämligen få länder i vår del av världen som enbart förlitar sig på marknadskrafterna vid hyressättning.

Ett vanligt dilemma för aktörer som jobbar för intensivt med sin egen politiska fråga, blir att snart sagt alla samhällsproblem ska lösas med förändringar på det egna politikområdet. I det här fallet, att låga inkomster ska lösas med social housing.

Vi är mer modesta, och tror oss inte kunna lösa landets alla problem genom hyressättning. Ja, vi måste pressa kostnaderna i nyproduktion, och ja, vi måste erbjuda hyresgästerna större valfrihet att påverka sin standard och hyra vid omfattande upprustningar. Det har vi också gett våra bostadsbolag i uppdrag att göra. På riksplanet måste vi göra något åt statens särbehandling av det ägda boendet framför det hyrda.

Men den övriga politiken kan inte lämnas orörd. Lösningen på de problem som förespråkarna av social housing tar upp är också en förstärkning av sjukförsäkring, a-kassa och pensioner. Det är också en höjning av lägstalönerna. Det är att få bukt med den omfattande arbetslöshet som bitit sig fast.

Bostadspolitiken är en hörnsten i välfärdsbygget, och vi tänker göra vårt för att allmännyttan ska vara ett tryggt och högkvalitativt boende för alla. I Stockholms stad har vi sänkt inkomstkraven för att få en allmännyttig lägenhet från tre gånger inkomsten till att hyresgästen ska ha kvar en mininivå efter att hyran är betald. Vi utreder kompiskontrakt som ett sätt att öppna upp för fler att få tillgång till en förstahandslägenhet.

Vi planerar att uppföra Snabba Hus med tillfälliga bygglov som ett sätt att nyttja tomtmark för boende i väntan på framtida exploatering. Med vårt Stockholmshus ska kommunens bostadsbolag bygga rationellt och i större volymer för att sänka kostnader och hyror i nyproduktion.

Det finns inga enkla lösningar på komplexa sociala problem. Men bristen på bostäder som människor har råd med ska inte vara ett hinder.

Ann-Margarethe Livh (V), Bostads- och demokratiborgarråd i Stockholm