I regeringsöverenskommelsen står att balansen mellan arbetsmarknadens parter ska upprätthållas. Nu är det upp till facken att visa att de inte tänker sälja ut turordningsreglerna utan att få rejält betalt.

Januariavtalets punkt 20 innehåller krav på att arbetsrätten ska »moderniseras«. Redan uttrycket modernisera är en obehaglig eufemism. Utan närmare förklaring slås det fast att lagen om anställningstrygghet (LAS) är omodern. Varför då?

Den första versionen av LAS antogs 1971, sedan dess har lagen vidgats, omarbetats och justerats många gånger. Särskilt stor var omarbetningen 1982 då gamla lagen ersattes av en ny. Även efter det har ändringarna fortsatt. Undantag från turordningsregler har införts, tagits bort och införts igen och 2007 kom en ny paragraf om allmän visstid.

Ibland har det rått enighet om ändringarna, men ofta motsättningar. Ytterst har konflikterna handlat om olika uppfattningar om hur makten ska fördelas i arbetslivet. Det är en illusion att tro att det finns ett objektivt svar på vad som är en modern arbetsrätt.

Det råder också många myter om LAS, exempelvis att det svenska anställningsskyddet skulle vara särskilt starkt jämfört med andra EU-länder. Det stämmer inte. Sverige intar snarare en position i mitten. En annan myt är att LAS inte tar hänsyn till kompetens. Det stämmer inte heller. De som ska jobba kvar på ett företag vid en neddragning måste enligt LAS klara de arbetsuppgifter som finns på företaget. Bland dessa ska sedan de som jobbat längst få stanna – om fack och arbetsgivare inte kommer överens om något annat.

På en punkt sticker dock den svenska arbetsrätten ut i Europa. Arbetsgivaren kan i princip själv besluta när det råder arbetsbrist. Om arbetsgivaren dessutom skulle slippa turordningsregler finns inte längre några spärrar mot egenmäktiga uppsägningar. Ett syfte med turordningsreglerna är just att hindra ett sådant godtycke.

I januariavtalet står att LAS »ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna«. Vi kan på goda grunder anta att Annie Lööf var drivande för att få igenom formuleringen. Säkerligen var Jan Björklund också med på noterna, men antagligen med mindre entusiasm. Centern och Liberalerna har nämligen inte samma syn på turordningsreglerna.

Arbetarrörelsens svar bör vara att uppluckrade turordningsregler alltid kommer att rubba balansen mellan arbetsmarknadens parter.

Medan Centern kräver att turordningsreglerna ska tas bort helt för företag med upp till 50 anställda vill Liberalerna utvidga undantagen till fem personer i företag med upp till 49 anställda. En avsevärd skillnad med andra ord.

På en punkt är emellertid Centern och Liberalerna lika blinda. De nämner aldrig att många av de avtal som slutits på den svenska arbetsmarknaden har den rådande arbetsrätten som grund, inte minst de viktiga omställningsavtalen. I dessa finns finns förenklade rutiner för uppsägningar.

För att gå med på det har de fackliga organisationerna fått igenom att de som blir uppsagda ska få ekonomisk kompensation eller erbjudas fortbildning. Ändras spelreglerna ändras också grundvalen för dessa avtal. Då blir det fritt fram för arbetsgivare att säga upp utan att behöva godta fackliga krav om drägliga villkor för dem som förlorar sina jobb.

I Januariavtalet krävs samtidigt att »en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls«. Vad är då en »grundläggande balans«? Det är helt och hållet en politisk bedömning. Arbetarrörelsens svar bör emellertid vara att uppluckrade turordningsregler alltid kommer att rubba denna balansen.

Ett krav bör därför vara att en uppluckring måste kompenseras med andra förslag som stärker den fackliga positionen. Exakt vilken kompensation som ska krävas beror på hur kraftig förändringen av turordningsreglerna blir. Två kandidater är emellertid givna, att den allmänna visstiden tas bort och att hyvling förbjuds.

Utan några kompenserande förslag kan vi på goda grunder hävda att den grundläggande balansen mellan parterna inte längre finns kvar – och då handlar det om ett brott mot Januariavtalet.