Låt Östersjön vara utgångspunkten för svensk säkerhetspolitik, skriver Anders Eriksson, medlem i Socialdemokraterna i Stockholm och anställd i Försvarsmakten.
I samband med Almedalsveckan förra året sa överbefälhavare Sverker Göransson att delar av Försvarsmakten skulle behöva läggas ner, om inte riksdagen skulle skjuta till pengar för att finansiera den beslutade försvarsreformen. Sedan dess har den försvarspolitiska debatten gått hetare än vi normalt är vana vid.
Den debatt som förts har allt som oftast handlat antingen om att försvaret har för lite pengar, eller att det inte förmår att fullfölja vissa uppgifter som det antas kunna lösa. Allt för sällan har diskussionen handlat om vad vi faktiskt ska med försvaret till och vad som ska vara utgångspunkten för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Sedan Försvarsmakten sattes in i Balkan i början av 1990-talet har de internationella uppgifterna fått en allt större betydelse för såväl organisation, förmågeutveckling som prioriteringar. De internationella uppgifterna var även i mångt och mycket dominerande i debatten som ledde fram till det inriktningsbeslut som fattades 2009 och som lade grunden för den nuvarande försvarsreformen. Men efter det rysk-georgiska kriget sensommaren 2008 började pendeln allt mer slå tillbaka till att fokusera på det nationella försvaret. Att fokus flyttats hemåt är bra, men att det får inte leda till att pendeln slår tillbaka allt för långt.
Sveriges geografiska läge gör att vi har en viktig roll och ett stort ansvar för säkerheten i vårt närområde. Den säkerhetspolitiska miljön i Östersjöregionen är radikalt annorlunda än den var under det kalla kriget, då i princip samtliga kuststater är medlemmar i antingen EU eller Nato eller båda. Till detta kommer att Sverige ensidigt antagit en solidaritetsförklaring som säger att vi inte kommer att förhålla oss passiva om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land. Vi förväntar oss även att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas och vi har sagt att vi ska ha förmågan att såväl ge som ta emot militärt stöd.
Med utgångspunkt i solidaritetsförklaringen, bör förmågan att bidra till säkerhet i närområdet vara en viktig utgångspunkt för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. En sådan säkerhetspolitik skulle med fördel kunna ta spjärn i den rapport som den tidigare norska försvars- och utrikesministern Thorvald Stoltenberg presenterade vintern 2009 om ett fördjupat nordiskt samarbete. Mottagandet av rapporten och dess slutsatser var till en början positivt, men de konkreta förslag som fanns i rapporten och det fördjupade samarbete de innebar, har efter flera års arbete mött den gräns där de olika ländernas separata säkerhetslösningar lägger sordin på samarbetet.
Dessa gränser blev väldigt tydliga i de problem som framkom i diskussionerna kring luftövervakningen av Island. Därför är det nödvändigt att politiken hittar pragmatiska lösningar som kan fungera såväl i relationen med Nato och dess medlemmar som vara inom ramarna för den svenska alliansfriheten.
När Håkan Syrén avgick som överbefälhavare, skrev han att dimensioneringen av Försvarsmakten hade gått från stort fokus på de internationella uppgifterna till att dimensioneras inifrån och ut. Jag tror att detta är en bra utveckling, men att pendeln inte får slå tillbaka för långt. Sverige har såväl möjlighet som skyldighet att spela en viktigare roll för säkerheten och stabiliteten för närområdet än att bara vänta vid den svenska gränsen.
Att spela den rollen är ett ansvar vi inte kan avsäga oss. Det bör prägla formandet av försvars- och säkerhetspolitiken framöver.
Anders Eriksson
Medlem i Socialdemokraterna i Stockholm och anställd i Försvarsmakten
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
